Forntidens Mysterier

ATOMBOMBEN ÄR 8.000 ÅR GAMMAL

Robert Oppenheimer som var med och skapade den första atombomben i modern tid var en av dom som trodde att domedagsvapnet funnits i andra, äldre kulturer. Och i gamla indiska skrifter finns det klara beskrivningar av det yttersta vapnet, som sveper bort allt som existerar.

Fanns det en civilisation som hade atombomber för 8.000 år sedan? Forntida indiska skrifter berättar om flygplan, raketer och, märkligast av allt - ett kärnvapenkrig.

Det hände 1952, sju år efter att den första atombomben detonerat i Nex Mexico. Dr. Robert Oppenheimer, atombombens "gudfader" (här till höger), deltog tillsammans med andra kärnfysiker i en konferens vid universitetet i Rochester, USA.
Under en informell frågestund med studenter utspann sig följande tämligen överraskande dialog:

Student: Var bomben i Almogordo den första som någonsin sprängts?

Oppenheimer: Ja, det vill säga i modern tid.

VERKADE ÖVERRASKAD

Bob Warth, en kemist som deltog i frågestunden, observerade att Dr. Oppenheimer verkade överraskad när frågan togs upp. Och de närvarande studenterna tittade förvånade på varandra. Menade Oppenheimer att atombomben hade funnits i en avlägsen forntid?

Kanske hade den berömde fysikern starkare grund för sitt uttalande än vad åhörarna anade. För Oppenheimer var mycket intresserad av Indiens religion och filosofi, och de gamla skrifterna Puranas, Veda, Mahabharata och Ramayana.

Dessa mycket gamla uppteckningar innehåller nämligen berättelser som tyder på kunskap om avancerad teknik och vetenskap; materiens sammansättning, sprängämnen, artilleri, flygplan och vad som tycks vara beskrivningar av ett kärnvapenkrig.

I Drona Parva, en del av Mahabharata, berättas om ett slag mellan forntida arméer där det "yttersta" vapnet används, vilket utplånar fienderna i en enda explosion. Stora arméer, "med hästar, elefanter och vapen blåser bort som om de vore torra löv, krossade av en enorm vind".

DET SVAMPFORMADE MOLNET

Till och med det svampformade molnet som följer på explosionen finns återgivet av någon som bevittnade händelsen för över 8.000 år sedan.

Istället för svampformade moln beskriver det okända vittnet explosionen som en rad av parasoller som öppnar sig. Det finns även kommentarer om mat som blivit förstörd, hur människors hår ramlar av och nödvändigheten, för de överlevande, att skölja sig i vatten. Märkliga kommentarer för att bara vara en legend, eller hur?

Oväntade hänvisningar till liknande exempel på avancerad teknologi finns spridda i de flesta gamla indiska skrifter, men särskilt talrika är de i Mahabharata, som innehåller berättelser och legender om gudar och hjältar i det gamla Indien.

Den har kallats "indiernas Iliad" och är med sina 200.000 verser mer än sju gånger så lång som den grekiska Iliaden och Odyssén tillsammans.

ÖVERSATTES FÖRST 1884

Verket antas ha tillkommit ca 1.500 f.Kr. men hänvisar till händelser som utspelades mycket tidigare. Först 1884 översattes hela Mahabharata till engelska. Det tog översättaren, P. Chandra Roy (på frimärket här till vänster) mer än tolv år att slutföra.

Mahabharata handlar delvis om krig mellan gudar, halvgudar och människor. Berättelserna antas vara kvasihistoriska redogörelser för ariernas invasion av Indien, vilket tvingade urinvånarna, draviderna, ner till södra delen av kontinenten.

Bland de vanligaste beskrivningarna av forntida krigskonst finns det detaljerade och mystifierande hänvisningar till vapen som med lätthet kan identifieras som artilleri, stridsflygplan, radar, giftgas, bemannade raketer och kärnvapen.

Många läsare på 1800-talet ansåg att beskrivningarna av vapen som t ex ageneyastras, en cylindrisk kanon som kunde spränga bort portarna till forntida städer, hade smugits in under översättningen för att indierna skulle kunna stoltsera med att "vi var först".

DÄR TALADES OM VIMANOR

Författaren V.R. Ramchandra Dikshitar, påpekade i boken "War in ancient India" att vi bara börjar närma oss Mahabharathas teknologi. Där talas om vimanor, luftfarkoster med enastående flygförmåga och mohanastra, som fick hela arméer att falla ner medvetslösa. Likaså en dimmaskin som kunde skapa tung dimma för militära ändamål.

Dikshitar, som skrev sin bok före andra världskriget, såg hur den nya vapentekniken redan fanns beskriven i legender som var tusentals år gamla och han kommenterade:

"Att lättvindigt karakterisera allt i den här litteraturen som fantasier och avfärda det som overkligt har till helt nyligen varit vanligt bland forskare".

Medan vetenskapsmän och militärer under seklets första år kunde känna igen några vapen i Mahabharata, så var andra beskrivningar närmast omöjliga att tolka. Men vad som var mystiskt eller absurt på 1880-talet är inte lika gåtfullt för nutidens människor.

TUSENTALS ÅR GAMLA

Följande citat från Mahabharata, Ramayana och Mahavira Charita väcker omedelbaqrt igenkännande trots att skildringarna är tusentals år gamla:

"En enda projektil laddad med universums hela kraft. En bländande pelare av rök och eld steg mot skyn, lysande som 10.000 solar... Det var ett okänt vapen, en stav av järn, en gigantisk dödens budbärare som reducerade Vrishnis och Andhakas (findearméerna) till aska.

Kroppar brändes till oigenkännlighet, hår och naglar föll av, keramik bröts i bitar utan synbar anledning och fåglar blev vita. Efter några timmar var all mat förstörd... för att komma bort från elden kastade sig soldater i närmaste flod och tvättade sig själva och sin utrustning".

Supervapnets effekter på omgivningen beskrevs på följande sätt: "...vindar började blåsa... solen tycktes vända sig, själva universum, sargat av hetta, verkade vara i ett feberrus. Elefanter och andra landdjur, som sargats av vapnet, flydde i panik...

ELEFANTER SEGNADE NER

Vattnen hettades upp och varelser i det elementet började brinna... Fientliga krigare föll som brinnande träd. Stora elefanter, brända av vapnet, segnade ner under avgrundsvrål. Andra som bränts av elden, sprang hit och dit, totalt förvirrade...".

Till och med storleken på vapnet finns beskrivet i Mahabharata: "Ett rör likt dödens spira. Det var över en meter långt. Med en kraft som tusenögda Indras åska förstörde det alla levande varelser".

Om sådana kärnvapenkrig verkligen utkämpades i forntiden - och miljoner indier accepterar Mahabharata som en sann beskrivning av en gudomlig kamp - så borde det finnas spår kvar på jorden. Det finns också tecken som tyder på kärnvapensprängningar eller något liknande i Centralasien, Mongoliet och andra delar av världen.

Vid arkeologiska utgrävningar i Irak har man funnit lämningar av flera, på varandra följande kulturer. Men under den tidigaste kulturen fann man en glasliknande yta som påminde om terrängen i Alamogordo, New Mexico, efter de första provsprängningarna.

RADIOAKTIVA KVARLEVOR

I de mycket gamla städerna Harappa och Mohenjo-Daro i Indusdalen (bilden här nedan), har man vid utgrävningarna av de djupaste skikten funnit skelett som tyder på att befolkningen mött en plötslig död.

frågorna hopar sig ju mera man studerar de gamla indiska skrifterna. Är de detaljerade tekniska beskrivningarna bara en äldre form av science fiction eller är de de sista resterna av en uråldrig, glömd kunskap?

Det finns talrika exempel på klara beskrivningar av flygfarkoster och raketer. I Mahabharata ägnas 230 verser åt konstruktionsprinciperna för flygande maskiner (vimanor). I Samarangana Sutradhara diskuteras för- och nackdelar med olika typer av flygfarkoster, deras förmåga att starta och landa, liksom drivkraften - kvicksilver. Likaså ger man förslag på trätyper och värmeabsorberande metaller.

EN ÅSKLIKNANDE KRAFT

En beskrivning av vad som tycks vara en raketfärd, lyder: "Genom den inneboende kraften i kvicksilver, vilket sätter virvelvinden i rörelse, kan en man som sitter inuti färdas långt i luften... vimanan utvecklar en åsklik kraft genom kvicksilvret... om denna järnmotor fylls med kvicksilver och elden leds till den övre delen, utvecklar den en kraft som ett rytande lejon... och genast blir den som en pärla i skyn".

I en annan klassisk indisk skrift, Ramayana, ges en beskrivning av hur landet tar man tar sig ut i luften. Guden Rama (bilden här nedan) och hans färdkamrat Sita flyger från Sri Lanka till Indien.



Skogar, berg och kustområden på Sri Lanka beskrivs med en sådan detaljrikedom att det verkar otroligt att författaren inte verkligen sett allt från just luften.

Den uråldriga farkosten omtalas i märkligt moderna termer; "Obehindrad rörelsefrihet... en avundsvärd hastighet... utrustad med bord och utmärkta sittplatser". Ändå anser de flesta forskare att vimanan bara är en mytologisk maskin.

EFFEKTER PÅ MÄNNISKOR VOCH DJUR

Men om alla tekniska beskrivningar i de gamla skrifterna bara är fantasikonstruktioner, måste man förundras över författarens otroliga förmåga att dra praktiska slutsatser av sina fantasier, till och med med maskinernas effekter på människor och natur.

I de indiska skrifterna finner vi ständiga påminnelser om faran av att använda sådana vapen. I Mahabharata finns en vers, som om det inte vore för dess ålderdomliga stil, skulle kunna skrivas på tidigare fredsdemonstranters plaket: "Ni grymma och onda människor, förblindade av stolthet, med hjälp av er järnstav kommer ni att utplåna mänskligheten".

I Ramayana talas om "dödspilen" som är "så stark att den kan förgöra jorden i ett enda ögonblick - ett vålsamt stegrande ljud i rök och flammor och på det sitter döden".

Den ekologiska effekten av en sådan bomb beskrivs så här i Mahabharata: "...en substans lik eld uppstår, som bränner kullar, träd och floder och alla slag av örter reduceras till aska".

FARLIGA FÖR OMVÄRLDEN

I slutet av berättelsen sägs att vapnen var för farliga för omvärlden. I Mausala Parva verkar det finnas en hänvisning till avveckling av kärnstridsspetsar: "...förfärad i sitt sinne beordrade konungen att järnpilen skulle krossas till ett fint pulver, sedan beordrades män att kasta pulvret i havet".

Låt oss hoppas att våra dagars kvarvarande stormakter visar lika mycket förnuft som konungen i Indiens uråldriga skrifter.