TUSENKONSTNÄREN JANNE:
Min första anställning som
mopedbud slutade med att jag körde rakt in i trädgården
hos familjen Andersson i Skelleftehamn. Varorna klarade sig och jag
med, men det var väldigt pinsamt...
Jag var 15 år och jobbade på Uhlins Matvaruaffär på Sävenäs den sommaren. Uhlin frågade om jag kört en packmoppe förr och jag sa naturligtvis javisst, även om jag bokstavligt talat var ute och cyklade.
Året var 1962 och biltrafiken minimal, särskilt på landet i Västerbotten. Skelleftehamn låg några mil från Skellefteå, inte heller det någon större stad på den här tiden.
Packmoppar fanns det gott om, körsugna tonårspojkar med. De flesta var körskickliga och tekniska, dock inte jag. Jag körde som en kratta och kunde aldrig lära mig att ta kurvorna.
I början av 60-talet vimlade det av packmoppar och man kunde få en för strax under tusen spänn. Idag kostar dom det tiodubbla och är ena riktiga rariteter. Foto: Anders Sundin, Copyright.
Redan första dagen gick det åt skogen. Eller ner i en trädgård rättare sagt.
VAR I H-E HÅLLER HAN HUS?
Familjen Hedlund skulle ha varorna på flakmoppen och väntade i en halvtimme innan de ringde till Uhlins, och undrade var i h-e jag höll hus? Familjen Andersson, som fått dem utspridda i sin trädgård, ringde Uhlins dom med.
Lever han, hade Uhlin sagt. Jodå, pojken lever och alla varor är oskadda, men packmoppen är svårt skadad och vill inte starta. Själv satt jag inne hos fru Anderssons söta dotter och drack läsk och åt nybakta bullar.
Jag fick ha kvar min sommaranställning på nåder, men packmoppens skador drogs på lönen så sommaren 1962 blev det fattigt. Veckopengen var inte mer än 5 kronor, så då förstår ni.
Jag fortsatte att jobba som varubud åt Uhlins, men på bygden gick ryktet: "Ser ni Sundbergs pojken komma så håll för faan in till vägkanten, den faan kör som en förståndshandikappad!".
BADADE I OLJA
Jag höll ut till i augusti, sedan prövade jag i rask takt på att vara villatankssanerare och badade i olja, målarlärling, flyttpojke, snickarlärling, och svarvare-hjälpreda.
Tusenkonstnär var jag väl egentligen aldrig, även om jag kallades så av Arbetsförmedlingen. Hoppjerka, sa min pappa, som ville att jag skulle gå i hans fotspår och bli svarvare.
Min kompis Sven-Egon Larsson och jag hade dock andra planer. Vi ville gå till sjöss! När jag fick veta att man var tvungen att vara 16 år för det, blev det en bogserbåt istället.
Bogserbåten drog timmer åt de stora skogsbolagen och gick i trafik mellan Skellefteå och Umeå. Det var spännande men enformigt, i synnerhet som bogserbåten bara gjorde några få knop.
Så här kunde det se ut i början av 60-talet, när bogserbåtarna drog långa timmerlass mellan Skellefteå och Umeå, för vidare färd ner till Stockholm och södra Sverige med lastbil. Foto: Lars-Johnny Landström, Copyright.
SOVJETISK UBÅT
En natt när vi låg för ankar utanför Alnön i Sundsvall kom det plötsligt upp en ubåt intill oss, sannolikt sovjetisk. Folk på bryggan studerade oss med kikare sedan gick den ner igen, stävade ut ur den bukt där den legat och ut i Bottenviken.
Kaptenen rapporterade aldrig vad vi sett, varken till marinen eller polisen, då han sa att vi i så fall skulle ha hållits kvar för förhör och det fanns det ingen tid till. Tid var pengar, då som nu och det gällde i synnerhet timmerbåtarna.
En annan minnesvärd händelse var när kaptenen var så full att han under ingång till Sundsvall, tog med sig varenda ruskprick som utmärkte infartsleden, på grund av att timmerlasset kommit i svängning.
1.500 KRONOR I BÖTER
Kaptenens hustru stod på däck och skrek: "Det är 300 kronor i böter för varje ruskprick, din usling och nu är du redan uppe i 1.500 kronor!".
Det var tider det här, mina vänner, och när jag nu skriver ner det var det som om det hände igår, även om den tiden naturligtvis aldrig kommer tillbaka...