Sjömannen Sundberg:
FULL STORM PÅ NORDSJÖN

Det första fartyget höll på att haverera på Nordsjön just vid ingången till engelska kanalen, nästa klarade sig bättre men livet på sjön var hela tiden häftigare och mera spännande än jag någonsin kunnat föreställa mig (bilden här ovan är dock bara en illustration av hur det kunde storma).

Sexton år gammal mönstrade jag på S/S Spica hösten 1965, för att med styckegods gå från Luleå i Sverige till Purfleet i England. Styckegods bestod var lika med blandade varor som kaffe, socker, saft, etc. och lastades för hand av ett gäng stuveriarbetare.

Jag anställdes som mässkalle, Sven-Egon som jungman. Ångfartyget Spica var inte mycket till fartyg, nedslitet och i dåligt skick att hon kallades "en flytande skorv" och många ansåg att hennes nästa storm skulle bli hennes sista.

Men sånt skrämde inte två äventyrslystna sextonåringar från Skellefteå och snart var vi ute på Nordsjön. När vinden sedan ökade från styv kuling till full storm, stängdes alla dörrar och sedan fick vi surra allt löst.

TAPPADE PROPELLERN

Den natten drabbades Nordsjön av en av sina värsta stormar på 20 år och när det var som värst blåste det med över 30 meter per sekund. S/S Spica tappade först sin propeller, sedan vek sig rodret och SOS skickades ut till både tyskarna och engelsmännen.

Engelska högsjöbogserare nådde oss först och Sven-Egon och resten av manskapet fick jobba hårt, innan de vajrar som sköts över i den hårda sjön kunde angöras i S/S Spica.

På morgonen nästa dag låg vi förtöjda i Purfleet. Vi hade med nöd och näppe klarat oss för att gå under och glädjen stod högt i tak även om rederiet inte var på topp precis.

MÖNSTRADE AV

Först tänkte man skrota S/S Spica, sedan lade man upp henne på varv och restaurerade hela fartyget. Sven-Egon och jag mönstrade av och sedan min kompis mönstrat på ett fartyg till Sydamerika, stannade jag kvar i Nordsjöfart.

Mamma ville inte se mig gå under i Sydamerika, så jag fick hålla mig på hemmaplan och Nordsjön tyckte hon var mera än nog. Där blev det först M/S Arabritt, sedan M/S Froste, M/S Vettersö och till sist M/S Prins Bertil.

Av dessa fartyg är det bara M/S Arabritt, M/S FRoste och M/S Vettersö som idag ligger på nätet och kan ses bild:

Arabritt, till vänster, gick med styckegods medan Vettersö var en kombinerad malm- och oljetanker och på båda dessa fartyg upplevde jag mina nästa äventyr.

M/S Froste. Hon gick på Norrlandskusten och ner till Holland, Frankrike och England. När vi vid ett tillfälle seglade i engelska kanalen var det kraftig dimma. Plötsligt krängde farytyget till mycket våldsamt, för att sedan räta upp sig igen. Vi hade kolliderat med ett danskt fartyg, men som tur var fanns alla skador över vattenlinjen och ingen besättningsman var skadad. Vi tog oss för egen maskin till Finnboda Varv och Stockholm och där låg vi sedan i två veckor.

SPYDDE SOM KALVAR

Jag älskade hård sjögång och svåra stormar, så när jungmännen spydde som kalvar kom ordern från bryggan; "Kom upp och styr henne, Sundberg, du får dubbel lön!". Klart jag gjorde.

Lasten var ofta pappersmassa och mottagarlandet Holland, där vi kunde ligga upp till två veckor i sträck på grund av kraftiga regn. Blev pappersbalarna våta kunde de explodera, så regn betydde lång vila för manskapet och det firade vi med att konstant supa och gå på horhus i Amsterdam.

ALLA GODA TING VAR TRE

Flickorna på den tiden hade syffe, bagge och gonorré, eftersom alla goda ting var tre, som lustigkurrarna sa. Skeppsläkaren kollade oss efter varje horbesök, och de som smittats kom under vård på direkten.

M/S Arabritt red ut många stormar i både Östersjön och Nordsjön och sedan var det dags för M/S Vettersö. Den gick oftast mellan England och Polen, med olja.

Polackerna hade ont om både olja och nylon och framför allt nylon, så alla nylonskjortor, nylonstrumpor och annat av nylon bytte vi besättningsmän mot billig vodka. Nu var det inte bara vi som söp som svin skulle det visa sig.

KLÖVS I TVÅ DELAR

En dag vid infarten till Stettin var lotsen så full att vi rände rakt in i aktern på ett ryskt fartyg, som klövs i två delar. Ingen skadades men ryssen sjönk därinne i hamnen. Det blev sjöförhör och vi fick ligga kvar i nästan tre veckor.

Två månader senare jag tillbaka i Stettin igen, den här gången ombord i M/S Vettersö och nu utmärkte vi oss igen. Oförglömligt våldsamt den här gången!

Stettin hade på den tiden en nattklubb i sju våningar som hette Kaskada. Huset finns kvar än i denna dag men 2010 har det byggts om och är numera en galleria som ser ut så här:

Kvällen vi sjömän gick på Kaskada var så gott som hela besättningen med, över 10 man. Vi sålde våra nylonskjortor och söp upp pengarna, flörtade med det lätta gardet och hade kul.

Jag satt i min enda kavaj på tredje våningen, dit vi sjömän hänvisats eftersom vi inte var fina nog för den sjunde, då en polack kom fram och slet i den och ville att jag skulle sälja den. Men vad skulle jag ha på mig sen? Jag vägrade och han tjatade.

Till slut kom en sjöbuse från Vettersö fram och gav polacken en snyting så att han for över golvet. Ytterligare ett halvdussin polacker rusade fram och det var signalen, till ett barslagsmål som liknade de som lär ha utspelat sig i vilda västern.

FÅNGADE FLASKOR

Snart slogs alla mot alla och bartendern sprang framför den stora barspegeln som en målvakt, och fångade upp stolar, flaskor och annat löst som kom flygande mot den.

Barslagsmålet hade bara pågått i knappt en halvtimme då tredje våningen stormades av polis, utrustade med långa kravallbatonger av trä och dom slog ner alla dom kom åt, skyldiga som oskyldiga. Jag klarade mig genom att lägga mig på golvet och se medvetslös ut.

Polisen samlade sedan ihop alla från Vettersö, föste upp oss på flaket på en militärlastbil och körde oss till en plats utanför stan. Ett militärfängelse skulle det visa sig.

BESÄTTNINGEN SAKNADES

Vettersö skulle ha gått från Stettin samma kväll. Om en besättningsman saknas går man ändå, ja, man kan till och med aktersegla två man, men inte tio man. Så Vettersö låg kvar och styrmännen började efterforska vad som hänt.

Polackerna lät oss skaka galler till nästa dag. Då kom kaptenen, förste styrman och en man från svenska ambassaden ut till det fästningsliknande militärfängelset.

Ambassadtjänstemannen hade en portfölj full med pengar och ur den betalade han böter och skadestånd för var och en av oss.

KLUMPSUMMA PÅ 5.000

Böterna uppgick till ca 100 svenska kronor för var och en och dessutom fick ambassaden betala en klumpsumma på 5.000 kronor för inredning vi påstods ha förstört på Kaskada.

Vi fördes till Vettersö med poliserskort och sedan avseglade vi. Alla som varit med om det oförglömliga barslagsmålet på Kaskada fick sparken på stående fot och sedan drogs böterna och skadeståndet från vår innestående lön.

Tillbaka i Sverige tvingades vi gå iland i Luleå, där det då var minus 25 grader. Vad som sedan hände ska jag berätta i morgon...