|
VAR FLÖJTSPELAREN FRÅN HAMELN
EN DJÄVULSK PEDOFIL? ![]() Den 26 juni 1284, kidnappades mer än 100 barn från den tyska staden Hamelin av en märkligt klädd man som spelade flöjt. Mannen och barnen försvann och hittades aldrig. Än i denna dag är dans och musik förbjudna i lag på Bungelosenstrasse, gatan i Hamelin där barnen senast sågs. Är historien verkligen sann? Och om den är det, vem var då mannen med flöjten? Den brittiska tidskriften Fortean Times tar i sitt senaste nummer en närmare titt på denna medeltida, makabra och mystiska berättelse: Folklore har associerat flöjtspelaren till en råttfångare. Den första dokumentationen om råttor i Hamelin dyker upp på 1600-talet i Zimmern Chronicle (som fanns mellan 1559–65), följt av Weyers "Delusions of the Devil", som båda skrevs nästan tre sekler efter tragedin. Om råttorna
var ett senare påhitt än vad som ursprungligen hände,
gav de ändå historien i Hamelin lite mera trovärdighet
eftersom en råttfångare verkar mera logisk än en
flöjtspelare. (Ordet pedofil var
ännu inte uppfunnet och trots att det fanns hos oss redan på
1970-talet, togs det inte i bruk här förrän medierna
började använda det på 90-talet). Pest
och epidemier har alltid fascinerat lika mycket som det skrämt upp
människor, och det går ända tillbaka till Bibelns
Exodus, som var en massflykt på grund av pestliknande straff
från Gud. Flöjtspelaren i Hamelin, kunde således ha övervunnit förbannelsen genom satt spela musik, som på den tiden sågs som en paranormal förmåga. I medeltida
presentationer, uppenbarade sig Döden som ett skelett i
färggranna kläder och var en narr som alltid skrattade sist.
Flöjtspelaren blir på det här sättet herre
över råttorna, Den Svarta Döden (eller bara pesten),
och ansvarig för den som tog livet av de 130 barnen i Hamelin. Råttfångaren
i Hameln (tyska: Der Rattenfänger von Hameln) är en tysk
medeltida folksaga, som bland annat har bevarats och spridits i
bröderna Grimms tolkning från 1816. Sagan utspelar sig
1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som
påstår sig vara råttfångare erbjuder
ortsbefolkningen sina tjänster. Råttfångaren tar fram
sin flöjt och lurar med sitt flöjtspel ner råttorna i
floden Weser,
där alla dör. Han vägras dock betalning, och han lämnar staden full av vrede. Flera dagar senare, den 26 juni, återvänder han. Medan ortsbefolkningen är i kyrkan spelar han åter på sin flöjt och lurar med sig stadens barn in i en grotta utanför staden, där de försvinner. I bröderna
Grimms version lämnas två barn kvar – det ena blint, det
andra lamt – som kan rapportera vad som har
skett. Berättelsen är känd sedan 1300-talet. Råttorna introducerades dock inte i berättelsen förrän i slutet av 1500-talet. Det är inte känt vad som kan ha gett upphov till sagan, men det finns flera teorier. Barnen kan ha råkat ut för en olycka, kanske drunknat i floden Weser eller begravts under ett jordskred. De kan också ha drabbats av en epidemisk sjukdom och förvisats från staden i ett försök att stoppa smittan; det kan röra sig om pest (en tidig variant av digerdöden) eller cholera (danssjuka). I dessa fall skulle råttfångaren stå som en symbol för liemannen. Det finns också teorier om att barnen har gjort en pilgrimsfärd eller rest österut att kolonisera (en upprepning av barnkorståget). I dessa fall skulle råttfångaren ha varit en vuxen ledare. Koloniseringsteorin hålls i dag som mest troliga. |