Om råttorna var ett senare påhitt än vad som ursprungligen hände, gav de ändå historien i Hamelin lite mera trovärdighet eftersom en råttfångare verkar mera logisk än en flöjtspelare.

(Ordet pedofil var ännu inte uppfunnet och trots att det fanns hos oss redan på 1970-talet, togs det inte i bruk här förrän medierna började använda det på 90-talet).

Pest och epidemier har alltid fascinerat lika mycket som det skrämt upp människor, och det går ända tillbaka till Bibelns Exodus, som var en massflykt på grund av pestliknande straff från Gud.

Flöjtspelaren i Hamelin, kunde således ha övervunnit förbannelsen genom satt spela musik, som på den tiden sågs som en paranormal förmåga.

I medeltida presentationer, uppenbarade sig Döden som ett skelett i färggranna kläder och var en narr som alltid skrattade sist. Flöjtspelaren blir på det här sättet herre över råttorna, Den Svarta Döden (eller bara pesten), och ansvarig för den som tog livet av de 130 barnen i Hamelin.

Råttfångaren i Hameln (tyska: Der Rattenfänger von Hameln) är en tysk medeltida folksaga, som bland annat har bevarats och spridits i bröderna Grimms tolkning från 1816.

Sagan utspelar sig 1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som påstår sig vara råttfångare erbjuder ortsbefolkningen sina tjänster. Råttfångaren tar fram sin flöjt och lurar med sitt flöjtspel ner råttorna i floden Weser, där alla dör.

Han vägras dock betalning, och han lämnar staden full av vrede. Flera dagar senare, den 26 juni, återvänder han. Medan ortsbefolkningen är i kyrkan spelar han åter på sin flöjt och lurar med sig stadens barn in i en grotta utanför staden, där de försvinner.

I bröderna Grimms version lämnas två barn kvar – det ena blint, det andra lamt – som kan rapportera vad som har skett.

Berättelsen är känd sedan 1300-talet. Råttorna introducerades dock inte i berättelsen förrän i slutet av 1500-talet.

Det är inte känt vad som kan ha gett upphov till sagan, men det finns flera teorier. Barnen kan ha råkat ut för en olycka, kanske drunknat i floden Weser eller begravts under ett jordskred. De kan också ha drabbats av en epidemisk sjukdom och förvisats från staden i ett försök att stoppa smittan; det kan röra sig om pest (en tidig variant av digerdöden) eller cholera (danssjuka). I dessa fall skulle råttfångaren stå som en symbol för liemannen.