VAR FLÖJTSPELAREN FRÅN HAMELN
EN DJÄVULSK PEDOFIL?

Den 26 juni 1284, kidnappades mer än 100 barn från den tyska staden Hamelin av en märkligt klädd man som spelade flöjt.

Mannen och barnen försvann och hittades aldrig. Än i denna dag är dans och musik förbjudna i lag på 
Bungelosen­strasse, gatan i Hamelin där barnen senast sågs. Är historien verkligen sann? Och om den är det, vem var då mannen med flöjten?

 Den brittiska tidskriften Fortean Times tar i sitt senaste nummer en närmare titt på denna medeltida, makabra och mystiska berättelse:


Folklore har associerat flöjtspelaren till en råttfångare. Den första dokumentationen om råttor i Hamelin dyker upp på 1600-talet i Zimmern Chronicle (som fanns mellan 1559–65), följt av Weyers "Delusions of the Devil", som båda skrevs nästan tre sekler efter tragedin. 

Om råttorna var ett senare påhitt än vad som ursprungligen hände, gav de ändå historien i Hamelin lite mera trovärdighet eftersom en råttfångare verkar mera logisk än en flöjtspelare.

(Ordet pedofil var ännu inte uppfunnet och trots att det fanns hos oss redan på 1970-talet, togs det inte i bruk här förrän medierna började använda det på 90-talet).

Pest och epidemier har alltid fascinerat lika mycket som det skrämt upp människor, och det går ända tillbaka till Bibelns Exodus, som var en massflykt på grund av pestliknande straff från Gud.

Flöjtspelaren i Hamelin, kunde således ha övervunnit förbannelsen genom satt spela musik, som på den tiden sågs som en paranormal förmåga.

I medeltida presentationer, uppenbarade sig Döden som ett skelett i färggranna kläder och var en narr som alltid skrattade sist. Flöjtspelaren blir på det här sättet herre över råttorna, Den Svarta Döden (eller bara pesten), och ansvarig för den som tog livet av de 130 barnen i Hamelin.

Så långt Fortean Times. Svenska Wikipedia skriver så här om Råttfångaren från Hameln:

Råttfångaren i Hameln (tyska: Der Rattenfänger von Hameln) är en tysk medeltida folksaga, som bland annat har bevarats och spridits i bröderna Grimms tolkning från 1816.

Sagan utspelar sig 1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som påstår sig vara råttfångare erbjuder ortsbefolkningen sina tjänster. Råttfångaren tar fram sin flöjt och lurar med sitt flöjtspel ner råttorna i floden Weser, där alla dör.

Han vägras dock betalning, och han lämnar staden full av vrede. Flera dagar senare, den 26 juni, återvänder han. Medan ortsbefolkningen är i kyrkan spelar han åter på sin flöjt och lurar med sig stadens barn in i en grotta utanför staden, där de försvinner.

I bröderna Grimms version lämnas två barn kvar – det ena blint, det andra lamt – som kan rapportera vad som har skett.

Berättelsen är känd sedan 1300-talet. Råttorna introducerades dock inte i berättelsen förrän i slutet av 1500-talet.

Det är inte känt vad som kan ha gett upphov till sagan, men det finns flera teorier. Barnen kan ha råkat ut för en olycka, kanske drunknat i floden Weser eller begravts under ett jordskred. De kan också ha drabbats av en epidemisk sjukdom och förvisats från staden i ett försök att stoppa smittan; det kan röra sig om pest (en tidig variant av digerdöden) eller cholera (danssjuka). I dessa fall skulle råttfångaren stå som en symbol för liemannen.

Det finns också teorier om att barnen har gjort en pilgrimsfärd eller rest österut att kolonisera (en upprepning av barnkorståget). I dessa fall skulle råttfångaren ha varit en vuxen ledare. Koloniseringsteorin hålls i dag som mest troliga.