index14c

Som underhållning utvecklades 3D-tekniken i Hollywood först på 50-talet. Tekniken i sig har aldrig fått något stort genombrott och det var inte förrän på 1970-talet som effekterna blev särskilt imponerande i filmer som tex Hajen 3D. Datorutvecklingen har sedan dess lett till mera verklighetstrogna 3D-bilder.

Det finns tre olika tekniker för att visa digital 3D. Nyligen testades en av dessa på en biograf i Stockholm. Den bygger på att man i projektorn delar upp bilden i de tre grundfärgerna rött, grönt och blått (s.k. RGB) som tillsammans skapar två bilder vars våglängder är lite förskjutna (färg är ju egentligen våglängder).

Detta sker via ett roterande färghjul som sitter i projektorn. De två bilderna flashar växelvis på duken, 120 gånger per sekund. Resultatet är en helt flimmerfri och stabil bild. Åskådaren har ett par passiva RGB-filtrerande glasögon som gör att man ser dessa bilder något förskjutet vilket skapar tredimensionell djupverkan.

Om de två bilderna läggs på varandra, den ena i gröna toner och den andra i röda uppstår en 3D-effekt om man betraktar bilden genom glasögon med ett rött och ett grönt filter. Gröntonerna uppfattas inte av ögat med den gröna linsen och vice versa. Det ger en rätt blek bild, eller till och med en svartvit bild, men det ställer mindre krav på hur ögonen och bilden är placerade i förhållande till varandra.

Det är den som gjordes populär i Sverige genom de s.k TV-Piraterna. Det finns även röda och blå, samt öda och cyanfärgade, blågröna, glasögon. De sistnämnda medger att man kan se fler färger.

Då röd och grön utsluter varandra, kan man inte få färg. Därför användas ibland glasögon med en röd och en cyanfärgad lins. Cyan är en blandning av blå och grön, och därför är det möjligt att få in alle tre grundfärger (RGB) i bilden trots att det är bara två olika linser man ser igenom.

En färgkodad teknik som vid första anblicken påminner väldigt mycket om de klassiska anaglyfiska glasögonen. Denna teknik är dock ett väldigt stort tekniskt framsteg och den enda teknik som idag kan visa 3-D i full färg på alla medier (från tryck, mobiltelefoner, och webb till interaktiva upplevelser, digital-TV och storbildsfilm) utan krav på investeringar i kostsam hårdvara. Det är denna teknik som använts på Naturhistoriska Riksmuseets Cosmonova.

En modernare variant bygger på att glasögonens linser (och filter framför projektorn) innehåller minimala raster som har olika vinklar för de olika ögonen. Effekten är klart överlägsen, men systemet kräver antingen att man har två projektorer som kör varsin film exakt synkroniserat (med en polarisering på varje projektor), eller att man har en projektor med ett synkroniserat filter som växlar mellan två polariseringar.

Real D Cinema fungerar på det sistnämnda sättet och används nu över stora delar av världen. Vidare kräver metoden att betraktaren håller huvudet rakt så glasögonens polarisering och projektorns polarisering har samma vinkel. Blir vinkeln fel börjar den "rätta" bilden bli mörkare medan den "felaktiga" bilden börjar läcka igenom.

Så kallade shutter glasses eller aktiva glasögon bygger på att bilderna för höger och vänster öga visas på bildskärmen varannan gång med en viss frekvens. Tittaren har på sig glasögon som blinkar med motsvarande sekvens för att släppa igenom bilderna till respektive öga.

Autostereoskopisk 3-D är 3-D som inte kräver några glasögon. Det finns ett antal tekniker att använda för detta varav den vanligaste bygger på lentikulär teknik, vilken fungerar precis som de linjaler som man kunde vicka på för att se olika bilder.

KALLE ANKA VAR FÖR SADISTISK

Walt Disney var inte sen att haka på det nya formatet men av olika anledningar fick man varken se Donald Duck eller Mickey Mouse, alltså Kalle Anka och Musse Pigg, i 3D, utan fick nöja sig med en slags sjungande figurer som framför allt riktigt små barn sades älska. De något större, åldern 10-12 år, påstods ha blivit skrämda när man testade den ganska sadistiska Donald Duck och Herre min Gud, Walt Disney kunde ju ha blivit stämda för "framkallande av livsfara" och det tänkte man inte bjuda föräldrarna på.

Stålmannen och Läderlappen hade precis slagit igenom som tecknade serier och kort därpå i TV och filmbolagen gnuggade händerna. Men, men... Batman var så mörk och hade så grymt utseende att inte ens vuxna klarade av honom i 3D, så det blev den betydligt snällare Stålmannen som tycktes flyga runt inne i biolokalen.

"ALDRIG MERA EN SERIETIDNING"

En recensent skrev: "Efter att ha sett Clark Kent i 3D byta om till Stålmannen i en telefonkiosk, kommer jag aldrig mer att kunna läsa serietidningen om honom, eftersom den platta bilden är så
svår att leva sig in i...".

Det tyckte biopubliken med och det var faktiskt lång kö till de få biografer som visade Superman i 3D och folk lär ha stått upp i bänkarna och applåderat, när han räddade människor undan skurkarna och sedan flög ut dessa i rymden och dumpade dem på någon obebodd planet.

Det hade ingenting med patriotism påståd filmbolagen, däremot ansåg de att Stålmannen i 3D var den bästa tecknade kassako de någonsin haft.

Skräckmästaren Alfred Hitchcock tvekade länge innan även han gick över till 3D. Det berodde på att han i flera intervjuer påstått att han ALDRIG använde några specialeffekter och att han ansåg att 3D var just en sådan. Men så avslöjades det att han i filmen Fåglarna använt tecknade fåglar bland de riktiga och då var det kört.

ALFRED HITCHCOCK BLEV RASANDE

Det blev dock bara en enda Hitchcockfilm i 3D och det var Dail M for Murder eller Slå Nollan till Polisen som den hette på svenska. Till skillnad från många andra kusliga filmer han gjort var den här inte särskilt lämplig för 3D och publiken uteblev. Hitchcock uppges ha blivit rasande och sa i ett uttalande att han ALDRIG MERA skulle visa någon av sina filmer i 3D.

Andra gjorde tvärtom, oavsett hur bra det gick och under hela 50-talet och en bit in på 60-talet var det 3D som fascinerade cineasterna i USA. Hemma i Sverige var det ingen som hade en tanke på att ta efter. Dels saknade vi tekniken, dels hade vi inte råd och det dröjde alltså till förra året innan svenska bolag med SF i täten förstod att även vi svenskar ville njuta av "levande bilder" på bioduken.

DÅ ÄR JAG DÖD OCH BEGRAVEN

Nu finns det snart 3D-TV fullt ut med och innan man vet ordet av kommer säkert hologramtekniken på både bio och TV. Där kan man snacka om levande varelser, för där framträder skådespelarna
som livs levande från vilket gåll man än ser dem. Jag skulle tro att tekniken fortfarande är 20-25 år borta och vid det laget är jag död och begraven. Jag avundas er som får vara med då, för jag är ett värre filmfreak än de flesta andra i min ålder (jag blir 63 bast i juli nästa år)...

KÄLLOR: Amazing 3D av Hal Morgan och Dan Symmes, Library of Congress, USA 1982 och svenska wikipedia på Internet.