Fenomenet
Skendöd
II AMERIKA HÄNDER DET FORTFARANDE
ATT MÄNNISKOR BLIR LEVANDE BEGRAVDA
II AMERIKA HÄNDER DET FORTFARANDE
ATT MÄNNISKOR BLIR LEVANDE BEGRAVDA
Att vara skendöd innebär att man vaknar till liv igen sedan hjärtat stannat och hjärnans aktivitet upphört. Det var vanligare förr men inträffar fortfarande, i synnerhet i varmare länder. Problemet för de skendöda är att de inte kan ge sig tillkänna, då de är helt paralyserade och därmed inte har någon chans alls att kontakta de levande och be om hjälp att ta sig upp ur likkistan.
Varje år hamnar 300.000 nordamerikaner i en för tidig grav, skendöda och dömda att under namnlösa fasor, skräck och förtvivlan långsamt kvävas på två och en halv meters djup, fånge i sin egen likkista!
Det mest extraordinära fallet av skendödhet som någonsin inträffat, drabbade en viss Juan Castaneda från USA, som 1988 publicerade följande skakande redogörelse av vad som hänt honom:
"Efter en lång tid av svaghet drabbades jag av hög feber, som snabbt tömde mig på resten av energi. Men i det sista tillståndet innan döden inträffade, hade jag aldrig tidigare känt en sådan djup tillfredsställelse.
"PLÖTSLIGT VAKNADE JAG"
Så länge jag kunde, klängde jag mig fast vid livet. Till slut blev jag så förvirrad, att jag tvingades ge upp kampen och sedan förlorade jag all närvaro. Hur länge detta varade vet jag inte, men plötsligt vaknade jag, för att finna att jag badade i ett lugn som var nästan extasiskt.
Min kropp genomfors av en serie vällustiga sensationer, medan både medvetande och intelligensen till fullo återställdes. Det var i det ögonblicket som jag hörde en läkare säga: Allt är över, han är död!
En filt drogs upp över mig och täckte mitt ansikte. Jag försökte tala, jag försökte röra mig, men jag kunde varken göra det ena eller det andra. Hela nästa dag och de tre följande dagarna, låg jag som jag var, till synes ett lik, exponerad så att min familj och mina vänner kunde ta ett sista farväl av mig.
På morgonen den fjärde dagen fördes jag till bårhuset. Jag led i tysthet. Locket var pålagt och snart hörde jag en hammare som slog ner spikarna. Ord kan inte uttrycka den skräck och desperation jag kände i det ögonblicket.
"UTAN ATT KUNNA KVIDA"
Mitt bröst och mina axlar var brutna, i ett utrymme för litet för mig. Mitt huvud hade krossår, mina lemmar var avslitna och jag tvingades ligga där utan att kunna kvida.
Efter en stund kände jag kistan flyttas och förstod att den lades på kärran inför färden till kyrkogården. Resan var snart till ända. Kistan lyftes upp och jag kände hur den balanserades på kanten till ett stup.
Så sänktes den sakta nedåt och skrapade mot väggarna i den nygrävda jorden. En lätt duns, så nådde jag botten. I nästa ögonblick hörde jag ett åskliknande ljud, som talade om att graven fylldes igen och att jorden packades över mig.
Nu var ljuset borta och nu var jag ensam.
Hur länge jag låg där och grubblade över min situation vet jag inte. Jag hade hoppats att mitt lidande skulle bli kort, då luften snabbt skulle ta slut, men jag levde vidare.
Mina febriga tankar avbröts, jag visste inte av vad... avlägsna ljud. Undan för undan kom ljuden närmare, tills jag plötsligt kände hur kistan slets upp ur jordens inre och hur locket bröts av den.
"VILKEN SENSATION!"
Jag kände frisk luft mot ansiktet. Vilken sensation! Jag kunde dock inte ge mig tillkänna, inte visa att jag fortfarande levde.
Jag restes, lyftes och bars in i ett rum, möjligen underjordiskt. Jag placerades på en marmorskiva, så kall att kylan trängde genom märg och ben. Händer började ta på mig och fingrar tryckte på olika organ.
Ett ögonlock drogs tillbaka och jag kunde se igen, vilket jag önskar att jag sluppit, för det jag såg var ingen uppmuntrande syn: jag låg på ett obduktionsbord och runt omkring mkig stod läkare beredda att sprätta upp mig!
En professor närmade sig med en kniv i handen. Han gjorde ett lätt snitt i bröstet på mig, och i det ögonblicket var det som om något inuti hade frigjorts. Ett skrik steg upp ur min strupe, ett skrik av smärta och befrielse, som fick de församlade att stirra av fasa på mig.
Dödsgreppet hade lossnat - jag hade återförts till livet!".
SKENÖDA I GRAVEN
Dr. Peron Autret, en fransk professor som forskat kring döden och döendet längre än de flesta, har chockat fransmännen och sina europeiska kollegor med undersökningar och dokumentationer som visar, att människor som förklarats för döda alltför ofta lever - skendöda i graven!
Att 300.000 nordamerikaner av 280 miljoner befunnits vara skendöda, låter mycket men är det inte, säger professor Autret. "Procentuellt handlar det bara om 0.1 på 100 och då är det mycket allvarligare att fenomenet snarare är en regel än ett undantag i Europa, och då i synnerhet i Medelhavsländerna.
Döden handlar om en hel serie faser.
Experiment har visat, att olika vävnader dör olika fort, och att vissa bibehålles längre än andra. Detta är i sig alarmerande nog, för det visar att döden, liksom livet, går väldigt sakta. Och att man inte kan förkunna en människa "vid liv" ena minuten, och som "död" i nästa.
TRADITIONELL MEDICIN
"På samma sätt som ett embryo gradvis växedr i magen, tills det kan leva utanför den, så dör kroppen gradvis", säger professor Autret. "Enligt traditionell medicinsk lära, lever hjärtcellerna i omkring en timme efter det att patienten dött, njurceller i tjugo minuter, de mera känsliga levercellerna i tio minuter, och hjärncellerna, de känsligaste av dem alla, i omkring tre minuter".
Detta är emellertid enligt traditionell lära och långtifrån alla läkare håller med om detta, medger han. "Att sätta sådana begränsningar på en människa är att begränsa hennes liv och därmed chanser att överleva", anser professor Autret vidare. "Fördelen är att man hinner ta olika kroppsorgan medan de ännu är färska, så ofta handlar det om en cynisk handel med mänskliga delar".
I januari 2005, förklarades fru Inez Martinez från Segovia i Spanien som död. "Det är en sedvänja i Spanien att snabbt begrava avlidna, inte minst då man i mindre byar inte har de kylmöjligheter som krävs för att kroppen inte ska börja lukta, och fru Martinez hamnade därför i jorden redan samma kväll.
LJUD INIFRÅN KISTAN
Sex dagar senare fördes kroppen som planerat till bykyrkan. Där noterade man, att det droppade någon slags vätska från kistan. Det var nu i och för sig inte så märkligt, resonerade man, då det var mycket varmt och kroppar snabbt förruttnar i värmen. Märkligare ändå, var svaga ljud inifrån kistan!
Under sekunder av tystnad, kunde ljuden höras klart och tydligt, men då ett sådant fenomen var en omöjlighet, låtsades först varken prästen eller de församlade att de hörde något.
Det tog gott och väl en halvtimme, och hela denm religiösa ceremonin var nästan över, innan ljuden från kistan blev så störande, att en vaktmästare öppnade kistlocket och tittade ner i kistan. Med ett skrik hoppade han sedan åt sidan.
Det som kom upp ur kistan, var snarare "något" än fru Inez Martinez. Grotesk, och i ett förstadium av förruttnelse, illa skadad av sig själv, sprätte den arma kvinnan upp i sittande ställning - inte död men i koma!
Vätskan som runnit ur henne var inte den livsviktiga kroppsvätskan, utan naturligt avfall som exkrementer och urin från de fortfarande fungerande organen.
EXTREM UTTORKNING
Trots att hon var i ett tillstånd av extrem uttorkning, hade den drastiska sänkningen av metabolismen gjort det möjligt för den stackars kvinnan att överleva som en "morot", under vilket tillstånd hon klöst så hårt mot kistlocket, att hennes fingrar förvandlats till en gröt av blod och ben, och hennes armbågar av det konstanta trycket, flåtts på allt skinn, så att det nakna köttet främsträdde på dem!
Var denna darrande, blödande klump av kött ännu en människa? Fortfarande en individ? Eller hade den förvandlats till en sak? Det tog läkarna på intensivvården ett halvt år, innan Inez Martinez åter blev mäsklig, kunde tala, röra sig och till och md äta själv. Idag är hon åter fullt frisk.
Ett annat extremt fall inträffade tre år senare efter en trafikolycka i spanska Seville.
Det var natt när Juan Sebastian påkördes av en passerande bil, där han kom gående på fel sida av vägen. Han fördes omedelbart till närmaste sjukhus, där han befanns vara död vid ankomsten, på grund av svåra inre blödningar.
DEN SISTA VILAN
I fem dagar låg Juan på sjukhusets bårhus, nedfryst till en temperatur av mellan 6-7 grader Celsius, innan hans kropp transporterades till hembyn, där den skulle vigas till den sista vilan.
Juan har efteråt berättat hur en plötslig värme, sedan han lämnat bårhuset, "väckte mig som ur en dröm". Sakta återfick han medvetandet, för att finna att han låg i ett litet utrymme - var det möjligen en låda?
Att det var en likkista slog honom inte meddetsamma. Utrymmet var inte direkt obekvämt, och med locket avtaget var det inga svårigheter att andas, inte heller led han av cellskräck. Sakta gick det till slut ändå upp för honom, att det var en likkista han låg i.
Med svepningen under sig, iklädd samma kostym som han haft på sig under sitt bröllop 67 år tidigare, låg Juan där helt hjälplös och betraktade hur den ene efter den andre i familjen passerade hans kropp.
DESPERAT ANSTRÄNGNING
På morgonen följande dag anlände begravningsentrepenörerna. Juan låg och lyssnade medan de tog itu med sitt groteska arbete. Ingen som såg det förmodade liket, kunde ens föreställa vilken intensiv och desperat ansträngning det gjorde, för att visa att det levde. Men allt var lönlöst.
Juan kände hur han sveptes in i tyget och lyftes över i en kista, som var ännu mindre. Det var en speciell ceremonikista, som de anhöriga hyrde av begravningsbyrån. När de kom ut till kyrkogården, skulle kroppen flyttas ännu en gång och läggas i den gamla "arbetskistan".
Specialkistan hade tillverkats för 30-40 år sedan, när medellängden var en annan. Juan var hela 192 cm lång, och således ett problem att passa in. Efter att ha kämpat en längre stund med att få ner benen i kistan, förlorade en entrepenör tålamodet, och slog helt sonika till benen med en hammare!
VRÅLADE AV SMÄRTA
Vid det slaget krossades ett skenben och liket vrålat rakt ut av smärta! I paniken som följde lyckades Juan själv sätta sig upp i kistan, och nu rådde det inte längre någon tvekan om saken för de två chockade begravningsentrepenörerna - liket hade blivit levande igen!
Professor Peron Autret har intervjuat flera hundra entrepenörer. Deras vittnesmål har varit väldigt samstämmiga.
"De som överlevt döden är bara en handfull jämfört med de som bevisligen utsatts för detta omänskliga lidande, och många fler står på tur, så länge dödsbegreppet inte uppmärksammas internationellt, och vi gör allt vad som står i vår makt för att rädda en medmänniska", slutar han.
FOTNOT: Kan sånt här hända i Sverige? Antagligen, säger professor Peron Autret. Absolut inte, säger den svenska läkervetenskapen. "En människa är död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort", enligt Socialstyrelsens etiska råd.
Denna definition av döden gäller i Sverige sedan den 1 januari 1988. En människa kan alltså vara död trots att hjärtat slår. Läkaren måste i dessa fall fastställa dödsfallet genom att mäta cirkulationen i hjärnan enligt vissa bestämda föreskrifter.
Efter döden får en människa fortsätta att vårdas i högst 24 timmar om det behövs för att bevara ett organ i avvaktan på transplantation. Det är förbjudet att, innan patienten har dödförklarats, titta i donationsregistret där patientens inställning till organdonation eventuellt finns registrerad.