VARGEN I MYT OCH VERKLIGHET
Det finns ingen företeelse som jag tycker så illa om som mord på vilda djur, från harar till älgar och framför allt så vackra varelser som lodjur och vargar. Fredrik Reinfeldt har bestämt att 20 vargar ska få skjutas 2011, och därför döper jag om honom till Fredrik Vargfeldt. Han har säkert varken hört talas om eller sett det amerikanska dramat NEVER CRY WOLF, men det borde han ha gjort, och sedan besökt de halvtama vargarna på Kolmårdens djurpark...
Filmen NEVER CRY WOLF från 1963 gick mig veterligt aldrig på svenska biografer utan kom direkt på video och finns idag inte på DVD annat än om man beställer den från USA, som är dess ursprungsland.
Den ursprungligen 105 minuter långa filmen (oförklarligt nedkortad till 91 minuter här hemma) bygger på en sann händelse och berättar om hur biologen Tyler Powell sänds till Amerikas arktiska trakter för att söka leda i bevis att det minskade antalet caribou-renar beror på vargens härjningar.
VARGARNA ÄR OSKYLDIGA
Powell bor ensam en sommar i ödemarken, och han finner att vargarna är helt oskyldiga till renstammens decimering. Han kommer i kontakt med vargarna och tycks med tiden ingå en halvt mystisk förening med både dem och naturen, därtill hjälpt av ett par eskimåvänner, som inviger honom i sina myter och legender.
Det
moderna samhället representeras av affärsmän som bara
ser naturen som ett sätt att roffa åt sig mer pengar. Powell
förändras psykiskt under sin ödemarksvistelse, och han
finner alltmer "djuret han har inom sig", vilket manifesteras på
olika sätt, t ex genom att han övergår till att livnära sig på möss, precis som vargarna (bilden här till höger, tagen ur en video på YouTube, som länkas under FOTNOT längre ner på sidan).
Powell tar med andra ord avstånd från civilisationen, och man kan ana ett rousseauanskt inflytande i filmen, om än med ekologiska förtecken. Vargarna drar bort, och vi får aldrig veta om huvudpersonen återvänder till civilisationen eller om han väljer att fullständigt uppgå i naturen.
ETT VIKTIGT BUDSKAP
Filmen VARG med Peter Stormare som gjordes i Sverige för några år sedan, är ljusår från NEVER CRY WOLF, både vad gäller handlingen och framförandet, och den sistnämnda är den bästa djur och naturskildring jag sett i mitt liv. Den har dessutom har ett viktigt budskap till både regeringen Vargfeldt och svenska jägare.
Går den inte att få tag på här hemma rekommenderar jag att ni beställer den från USA, antingen som film eller bok.
I början av mars 1983 hade vi den stora förmånen att på tu man hand få träffa Penttii och Victoria och deras barn Tellus, Sari och Zeke. Och hur mycket vi än busade och jagade upp dem gick det inte att få dem att hugga mot oss, som hundar ofta gör, naturligtvis utan avsikt att skada. Platsen var Kolmårdens Djurpark och fotografen Anders Kessler och jag var bland de första journalisterna i landet som fick besöka vad som sedan dess kallats halvtama vargar.
"PROJEKT VARG"
Besöket skedde under överinseende av Mats Amundin, som var utbildad zoolog och studerade vargarnas sociala beteende i "Projekt Varg", som initierats av Naturvårdsverket.
Mats hade uppställt tre regler för det unika besöket; "Först och främst går ni in till vargarna helt på egen risk. Vargarna bestämmer sedan själva om de vill träffa er. Kommer de så nära att ni kan umgås med dem, måste ni göra exakt som jag säger. Är det uppfattat?". Det var det.
Eftersom jag alltid varit djurvän och omgåtts med vilda djur sedan 7-årsåldern, blev jag inte skitnödig när vargarna kom gående. Fotografen däremot, var till en början så rädd att han stod bakom stängslet och hasplade ur sig något i stil med: "Det är du som är reportern, jag ska bara ta bilderna".
Jag har sällan känt en så euforisk lycka som när de halvtama vargarna i Kolmården kom fram till mig och kände instinktivt att de inte skulle skada eller anfalla mig. Färgfoto: Jan Sundberg, Copyright 1983-2010.
INGEN VISADE TÄNDERNA
De fem vargarna dök upp efter knappt tio minuter och kom först springande rakt emot mig. Ingen av dem dreglade, ingen visade tänderna. På ca femtio meters avstånd saktade ner och fortsatte långsamt och närmast tvekande. Sedan stannade hela flocken upp utom Pentti, ledarvargen.
Pentti kom gående emot mig som i slow motion, eller i varje fall uppfattade jag det så. Hans gula rovdjursögon såg rakt in i mina. Jag hade gett mycket för att få veta vad han tänkte i just det ögonblicket. Han stannade upp, sniffade i luften och kom sedan så nära att han kunde lukta på mina jeans.
"Han värderar dig", ropade Mats Amundin. "Fortsätt att stå helt stilla och låt honom komma underfund med dig och vad du har för avsikter".
SNIFFADE I LUFTEN
Hmm, tänkte jag, kunde en varg verkligen analysera mig genom sitt luktsinne och sedan veta vad jag hade för avsikter? Inte illa. Pentti cirklade mig, sniffade i luften och luktade både på mina jeans och min vinterjacka. Några minuter senare hände något oväntat.
Ledarvargen lade sig på rygg med tassarna i vädret. Han betraktade mig under halvslutna ögonlock och jag kunde ha svurit på att han log. "Han har gett upp inför övermakten", ropade Mats Amundin. "Nu är det du som är ledarvargen! Gå ner på huk och klia honom på magen".
Att ledarvargen underkastade sig en människa var en nyhet för mig, liksom att jag i Penttis ställe förvandlades till flockens nya ledare. Svartvitt foto: Anders Kessler, Copyright 1983-2010.
Jag gjorde som zoologen sa och som på en given signal, kom resten av flocken fram till oss. De kråmade sig och hoppade upp och ner, slickade mig i ansiktet och pussade mig på munnen, och jag i min tur kliade dem på magen, pussade tillbaka och har sällan haft en så trevlig stund med vilda djur, som med dessa vargar.
EN FANTASTISK BILD
Fotografen tog mod till sig och kom fram han med och vargarna var lika kärvänliga mot Anders Kessler som de varit mot mig. Anders fick till och med en fantastisk bild där en varg tittar rakt in i objektivet. Det fick vår uppdragsgivare Aktuell Rapport, att förse artikeln med rubriken:
INGEN RÄDDER FÖR KAMERAN HÄR!
När min vettskrämda fotograf såg att vargarna inte ville ha mig som lunch, tog även han mod till sig och kom fram till dem. En varg svarade med att sticka in nosen i hans kameraobjektiv. Svartvitt foto: Anders Kessler, Copyright 1983-2010.
Vargskräcken är svårbegriplig, åtminstone i modern tid. "Hur varghatet uppstått vet ingen med säkerhet, men folk har tragiskt nog fått inpräntat att vargen är ett vildsint djur som måste utrotas, och det är alldeles vansinnigt", säger Mats Amundin.
Amerikanska vargforskare har gått igenom litteraturen efter exempel där vargen gått till anfall mot människan. Men trots att man gått så långt tillbaka som 1600-talet, har man inte kunnat hitta ett enda dokumenterat fall.
INTE UTE EFTER MÄNNISKAN
När man hittat exempel på att vargen gått till angrepp har den inte varit ute efter människan, utan tamdjur i hennes sällskap.
Mats Amundin: "En vanlig historia är mannen som är på hemväg från granngården med häst och släde. Plötsligt dyker en vargflock upp och hästen faller i sken. Något som springer är helt oemotståndligt för en varg, och en häst är definitivt ett bytesdjur, en aldrig någonsin en människa!".
Det som är så svårt för oss människor att fatta hos vargen är "artegenskapen". Vargen är fridsam. Inte ädel, inte feg, bara helt enkelt fredlig.
I Danmark har polisen förgäves försökt träna vargen på samma sätt som schäferhunden. Att söka, gå fot och liknande klarade den utan anmärkning. Att gå till anfall på kommando, attackera någon utan anledning och hålla fast honom som en polishund gör, var vargen dock så dålig på att den fick bottenpoäng!
VÄNLIGA TILL SIN NATUR
Starker Leopold, professor i zoologi vid University of California och en av världens främsta experter på vargar, säger: "Hundar är bitska till sin natur, men orienterade mot människor. Deras vildsinthet riktar sig mot djur, till och med av deras eget slag. Vargar däremot är vänliga till sin natur, men inte orienterade mot människor. En människa betyder inte mer för dem än till exempel en räv, men de är toleranta mot andra arter, till och med mot djur som de lever på, ifall de inte är hungriga".
Att vargen är så oerhört skygg har man haft problem med i Kolmården, både strax efter 1983 och idag, där besökare i safariparken beklagat sig över att det varit svårt att få syn på dem. Det är bl.a därför Mats Amundin och hans kollegor gjort vargarna tama, men också för att detta har en lugnande inverkan på dem.
VILL HA KONTAKTEN MÄNNISKA-VARG
"Innan det skandinaviska vargprojektet kom igång, hade vi kanadensiska vargar här i Kolmården som gjorde stor succé", säger Mats Amundin. "Dom var framme och nosade på bilarna och visade verkligen upp sig, och det är den kontakten människa-varg vi vill ha tillbaka".
Den
kontakten har odlats både i serietidningar och på film, men
frågan är om "Phantom, The Ghost who Walks"(här till
vänster), som seriefiguren Fantomen heter i ursprungslandet
Amerika, och Hollywoodversionen av "The Big Bad Wolf" (till
höger), alltså Stora Stygga Vargen, har lett till
något annat än mera vargskräck och kanske i
förlängningen, mera varghat. DEVIL BETYDER DJÄVUL
Vargen "Devil" har kanske inte framställts som farlig för andra än bovar och banditer, men en varg kan ju normalt inte skilja på en god och en ond människa och bara namnet Devil, som betyder Djävul, för ju tankarna till en ond varelse. Stora Stygga Vargen visar sig vara ännu värre, eftersom han både blåser omkull grisarnas hus och äter upp dem, även om nu en hungrig varg i verkligheten skulle kunna ta sig för något liknande.
Mats Amundin vet allt som är värt att veta om sina skyddslingar och berättar här allt du inte vet om detta så orättvist behandlade djur:
Vargen, som är ett hunddjur och bäst trivs i skogen, finns på våra breddgrader runt hela jorden i ett otal underarter. Våra vargar, som naturligtvis kallas den skandinaviska, betraktas internationellt som medelstor. Både hanen och honan blir cirka 10-15 år.
UTFORDRAS MED SLAKTERIAVFALL
Varghonan blir könsmogen vid två års ålder och får ungar varje senvår, upp till sex valpar. Under uppväxttiden bekantar sig vargarna med varandra mellan 8-12 veckor. En fullvuxen varghanne väger omkring 40 kilo, en tik 25-30 kilo. Behovet av föda varierar mellan tre och sex kilo kött per dag. Vargarna i Kolmården utfordras med höns och slakteriavfall, medan deras vilda kusiner äter allt som rör sig.
Jämfört med andra rovdjur är dock vargen dåligt utrustad med, som Mats Amundin uttrycker det, dödande vapen. Den kan inte hugga tag i bytet med käftarna och döda det. Den kan inte heller hålla fast bytet med klorna. Vargens jaktteknik går istället ut på att genom en i regel kort hetsjakt nå sitt byte och sedan genom bett skada det till döds eller tvinga det att stanna.
Vargens sinnen är mågot bättre, men inte extremt bra. Den har bra luktsinne, god syn och hörsel. Den ser dock inte speciellt bra i mörker, men bättre än människsn, och den är skymningsaktiv.
SLUMRAR I MÖRKRET
Vargen håller till där bytet finns, i den riktiga storskogen. Under dagen finns vargen på högt belägna platser, där den har uppsyn över sin omgivning. Sover gör den både på natten och dagen. Mitt på dagen brukar den vila ett par tre timmar och mitt i natten, när det är som mörkast, slumrar den också till. Mest aktiv är vargen, i skymning och gryning.
Vargar har tre egenskaper som framför allt gynnar det fredliga livet tillsammans: uppmärksamhet på de andra i flocken, omsorg om andra och det vi beukar kalla för vildmarkens generositet. Vargen har också en djup och högst märklig ansvarskänsla. Både honor och hanar tar gärna över ansvaret med att ge mat och beskydd åt ungar som inte är deras egna. De oroar sig till och med för ett djur i svårigheter, även om de inte själva kan göra något för att hjälpa till!
INTRESSANT SIGNALBETEENDE
Det för forskarna mest intressanta med vargen är dess känslor, eller signalbeteende som de uttrycker det. Med hjälp av öronen, grimaser, svansen och hela kroppshållningen kan vargen uttrycka en hel mängd olika budskap.
"Vargen är fantastiskt uttrycksfull", säger Mats Amundin. Medan en hund bara kan vifta på svansen som en glädjeyttring, kan vargen nyansera och till exempel bara vifta på svansspetsen, vifta i olika vinklar, resa på svansraggen eller ställa öronen rakt upp, vinklade från ena sidan eller nedfällda". Bakåtdragna mungipor med alla tänder synliga, betyder inte som man skulle kunna tro, att vargen är ilsken och redo att hugga, utan är ett tecken på extrem underkastelse.
Det syns förvisso inte på den här bilden, men vargen har bakåtdragna mungipor och alla tänder fullt synliga, innan den... hoppsan, ger mig en puss mitt på munnen! Svartvitt foto: Anders Kessler, Copyright 1983-2010.
"Signalen är precis motsatsen till vårt leende", fortsätter han. "Är vargen däremot riktigt arg och dominant, visar den bara de främre tänderna, som är en demonstration av vapnet".
Vargtjutet, har vi fått lära oss, är ett otäckt läte som får blodet att isa sig i ådrorna! I Mats Amundins öron är det dock ljuvligare än musik. En varg som varnar ylar emellertid inte, den gläfser. Skallet påminner om hundens, men vargen avger ytterst sällan sådana ljud.
YLANDET SAMORDNAR SINNESSTÄMNINGAR
"Vargylet har flera funktioner. Dels är det ett uttryck för en samhörighetskänsla, ungefär som när vi sjunger i korus, dels är det ett lockrop om man kommer ifrån varandra. Sedan kan vargarna också samordna sinnesstämningar med ylandet, antingen före eller efter en jakt", fortsätter Mats Amundin.
Vargens farlighet må vara starkt överdriven, men en människa som är ensam ute i skogen och möter den ställer sig naturligtvis frågan: Kommer vargen att gå till anfall? "Absolut inte! Vargen skulle bli fullkomligt vettskrämd", intygar Mats Amundin. "Det vill mycket till innan man kan provocera en vild varg att gå till anfall, men tränger man in den i ett hörn och börjar slå den går den kanske till motanfall av ren självbevarelsedrift!.
Fredrik Reinfeldt har för andra gången grundlurat svenska folket och från sin tron i Stockholm ger han nu order att även kuva vargen, som han ser som ett hot mot de okunniga människor som gett honom makt regera över det land som för tillfället inte har något annat ledarskap.
FOTNOT: Här ligger en tio minuter lång filmsnutt ur NEVER CRY WOLF, som bl.a visar hur biologen Tyler Powell dukar med tallrik, kniv och gaffel och sedan sätter sig till bords och käkar likadana möss som vargarna lever på. Ingenting att rekommendera för er som är kvackelmagade kanske, men en intressant bit ur verkligheten, eftersom filmen bygger på en sann händelse.