index3c

510 sidor, då räcker boken minst i två veckor tänkte jag. Ha! Den var slut efter tre dagar. En riktigt bra bok räcker inte längre än så och GW Perssons deckare är riktigt bra. Den döende detektiven är den senaste i raden och inget undantag. Man slukar den både morgon (på bussen in till jobbet), middag (hemma igen om gubben lagar maten) och kväll (vi läser båda två innan vi somnar). Så gör jag inte med alla böcker naturligtvis, men GW's är mina favoritböcker och som sagt riktigt, riktigt bra.

I Den döende detektiven får vi möta Lars Martin Johansson, som just gått i pension efter ett liv som chef för Rikskriminalpolisen. På kvällen den 5 juli 2010, kör han upp bakom en av Stockholms polispiketer och stannar till på Karlbergsvägen 66 för att ta en zigenarwurst med surkål och fransk senap på Günters, Sveriges bästa korvkiosk.

Man håller andan redan på sidan 10, eftersom det i en bok av GW Persson rivstartar direkt. Sedan kommer det, och jag citerar direkt ur boken: "I samma ögonblick måste någon ha kört en isdubb i nacken på honom. Inget molande förebud om en vanlig huvudvärk utan en skarp skärande smärta som plötsligt drog genom hela bakhuvudet. Ljuden från gatan blev otydliga, svåra att uppfatta, och försvann, mörkret slöt sig framför hans ögon. Först höger öga, sedan vänster, som om någon dragit ner en rullgardin som hängt sig på tre kvart. Armen som domnat och fingrarna som blivit stumma och stela. Korven som han tappat mellan sätena. Sedan bara mörker, bara tystnad".

När Lars Martin tre dygn vaknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset, drabbad av en blodpropp i hjärnan. Mannen som blivit en polislegend för att han kan se runt hörn är nu helt beroende av andra och lever på minnen om allt det roliga, inte minst öl, brännvin och god mat.

Kollegan och bästa vännen Jarnebring kommer förstås på besök, det gör han i alla GW's böcker och han är så äkta att man gärna tror att han finns i verkligheten. Så känns för övrigt hela boken och ibland får man för sig att den är dokumentär. Hemligheten är förstås att GW varit polisprofessor i ett halvt sekel och vet hur polisen jobbar.

Realism är ett måste i deckare i allmänhet och polisdeckare i synnerhet och en annan trovärdig figur är Evert Bäckström, alla korkade polisers prototyp och så ointelligent att man bara måste tycka synd om honom.

När Lars Martin Johansson får veta att ett preskibrerat barnamord aldrig klarades upp och han samtidigt blir på bättringsvägen, sätter han förstås tänderna i det och genom en rad osannolika tillfälligheter och mycket tur, är han snart hack i häl på den skyldige.

I Den döende detektiven är det inte det tålamodskrävande polisarbetet som leder fram till att lagens långa arm till slut tar mördaren, men boken blir inte sämre för det. Istället ställs vi läsare inför Lars Martins svåra dilemma: Ska han ta lagen i egna händer? Ska han låta mördaren gå? Eller ska han se på när en lynchmobb skipar rättvisa?

Vad svaret till slut blir ska inte avslöjas här, jag kan bara till slut säga att mannen som kan se runt hörn är nog GW själv. Han vet vad folk vill ha och skriver där efter och jag kan starkt rekommendera Den döende detektiven, som är den sjätte i ordningen sedan GW återupptog sitt författarskap och den nionde han skrivit i deckargenrenen.

BOKFAKTA

TITEL: Den döende detektiven - Roman om ett brott.
FÖRFATTARE: Leif GW Persson.
FÖRLAG: Albert Bonniers.
FORMAT: Inbunden, 510 sidor.
PRIS: Cirka 178 kronor.