WINTER´S BONE recenserad av JAN SUNDBERG:
GRIPANDE DRAMA OM EN UNG FLICKAS SÖKANDE
EFTER SIN KRIMINELLA OCH KNARKANDE PAPPA

Filmen bygger på Daniel Woodrells lovprisade roman från den amerikanska obygden och dramat utspelar sig ute i de allra mörkaste och otäckaste delarna av Ozark, ett fattigt ingenstans utan några som helst spår av civilisation. Alla är släkt med alla, och de allra flesta tycks vara mera inavlade än vad som är riktigt hälsosamt. De är tungt beväpnade, och på var och varannan gård kokar man amfetamin bland de rostiga bilvraken.

Knarkkokaren Jessup Dolly är försvunnen. I vanliga fall klarar sig familjen rätt så bra utan honom, trots att hans hustru är psykotisk och inte kommunicerar med någon enda människa. Storasyster Ree, 17 år, bjuder sina småsyskon på stekt ekorre när det är tomt i skafferiet och det är det oftast.

VEDKLABBAR OCH HJORTKÖTT

Grannarna kommer med några vedklabbar och hjortkött då och då. Men vid det senaste gripandet använde Jessup huset och marken som borgen. Och nu är han borta.

Följaktligen måste Ree till varje pris få tag i honom i tid till rättegången. Annars står hon och småsyskonen på bar backe. Hon vet på ett ungefär vilka skumma kusiner pappan brukar hänga med. Men ingen kan eller vill hjälpa henne. Tvärtom; med aggressiv hotfullhet och mer eller mindre kryptiska hänvisningar till oskrivna klanregler klargör man att vidare efterforskningar kommer att svida i skinnet. Men har Ree något val?

GROTESK OCH SKRÄMMANDE

Winter’s Bone är dels en disciplinerad övning i modern sydstatsgotik: grotesk och genuint skrämmande i sin skildring av det illasinnat inkrökta, dels en saga där den hjältemodiga Ree söker efter något litet av mänsklig medkänsla bland föga ädla vildar i den avgrundsmörka skogen långt bortom samhället.

Just disciplinen är, vid sidan av starka skådespelarprestationer över hela linjen, det som främst imponerar. Regissören Debra Granik avstår på det hela taget från lättköpta poänger. Lika beslutsamt som Ree närmar hon sig kalla och hårda mysterier.