DE FANTASTISKA FANTOMUBÅTARNA

Den svenska marinen kallade dem "främmande undervattensverksamhet" medan norrmännen anklagade ryssarna för att ligga bakom. Andra länder var mera försiktiga och även på ryskt vatten uppträdde de gäckande farkosterna. Precis som med UFO-fenomenet har fantomubåtarna idag försvunnit, men under mer än 30 år var de ett av havens största olösta gåtor. 1993 kom min bok om ämnet och det är ur den jag har plockat en rad med godbitar...

Fjärden låg stilla och skymningen var på väg att övergå i mörker. Plötsligt bröts vattenytan av en märklig farkost som föreföll att vara framdriven på mekanisk väg och intelligent bemannad.

Den blev synlig, dök och blev åter synlig. Mikael Gällvinge, 28, och hans sambo, Annika Sörensen, 26, parets två minderåriga barn, samt ytterligare sex vuxna, befann sig i en motorbåt cirka 300 meter därifrån och Mikael riktade in sin videokamera mot den främmande farkosten. Han lyckades dokumentera 15-20 sekunder (stillbilden här ovan är tagen ur filmen), sedan försvann farkosten ner i djupet och var borta.

Det hände på kvällen den 28 juli 1990 och vad Mikael Gällvinge filmade var en fantomubåt, internationellt betecknad USO: Unidentified Submarine Object ("Oidentifierat undervattensföremål").

Dramat på Mysingen i Stockholms södra skärgård, bara fem kilometer söder om Musköbasen, den svenska marinens dåvarande hemligaste sjöstridsbas, började med en oskyldig båtutflykt under den sista semesterhelgen 1990.

SISTA UTPOSTEN

Sällskapet gick ut från Nynäshamn, fyra mil söder om Stockholm, fortsatte över Mysingefjärden och ut till en ö som är den sista utposten före havsbandet. Man solade och badade.

"Vid femtiden bestämde vi oss för att åka hem igen", berättade Mikael Gällvinge. "Efter bara en halvtimmes gång gick fläktremmen sönder och en reserv jag hade med mig passade inte".

Med ett par badbyxsnören fick de snurr på motorn igen. Då hade klockan hunnit bli närmare nio på kvällen. "Jag kunde bara gå med två-tre knops fart. Det var inte helsvart vid den här tiden, men inte heller månljust utan en skymningstid där emellan och jag gick försiktigt mellan grunden", fortsatte Mikael.Han blev osäker när han närmade sig Fälö grund, som är närmare 50 meter långt och tre-fyra meter högt, då det brusade intill det på ett sätt som han aldrig sett tidigare.

Fenomenet i vattnet liknade den effekt som uppstår när en våg sköljer över en låg grynna. "Vi fortsatte och åkte ganska rakt på, för man brukar hålla upp mot Fälögrundet och sedan gira av och gå runt det".

FENOMEN I VATTNET

När de kom ännu närmare såg Mikael och de andra i sällskapet att fenomenet i vattnet var en slags farkost som med jämn fart gick framåt, dök och kom upp igen. Mikael fick fram sin videokamera av märket Grundig. När han riktade in den mot det främmande föremålet i vattnet såg han bara störningar. Inte ens när han zoomade tio gånger, såg han mer än vattenrörelser.

Men när han spelade upp videon morgonen därpå, såg han betydligt mer än så. Han såg tydliga konturer av en farkost. Videokameran hade sett mer än ögat kunde se, vilket är en återkommande och smått klassisk företeelse vid både fotografering och filmning av oförklarliga fenomen.

Grundig framhöll påpassligt att det var videokamerans förtjänst, då den har en ljusstyrka på 1:7 lux, som motsvarar "ljuset från en halvt utbrunnen tändsticka". Och Grundig fortsatte: "Varje bild byggs upp med cirka 400 horisontella linjer för maximal skärpa och kontrast".

Om allt detta visste Mikael Gällvinge först ingenting, och ingen orkade se vad han filmat.

Vad Mikael morgonen därpå såg i sin TV, var att överdelen på det mystiska föremålet i vattnet hade raka kanter. Rörelserna och formen tydde på att det knappast kunde vara en val eller något annat djur, så larmet gick till kustbevakningen.

HÖGSTA PRIORITET

Efter olika turer och stor uppståndelse i massmedia, gav marinen högsta prioritet åt videon och Mikael och hans sambo fick kvällen därpå, vid exakt samma tidpunkt som filmen tagits kvällen innan, klockan 22:10, följa med en militärbåt ut till samma område på Mysingen.

Videon och vittnesmålen ansågs högintressanta med tanke på att marinen dagen innan avslutat en jakt på främmande ubåt i Stockholms skärgård.

Spaningarna inleddes den 25 juli sedan flera oberoende privatpersoner rapporterat sina iakttagelser. Redan några dagar tidigare hade marinen fått rapporter om "främmande undervattensverksamhet" längre ut i skärgårdsområdet. Dessa tydde på att en främmande ubåt var på väg in.

Minjaktfartyg och patrullbåtar med hydrofoner genomsökte Erstaviken, Baggensfjärden och Ingaröfjärden. Jakten var som vanligt resultatlös.

Av underrättelsetjänstens första utvärdering av Mikael Gällvinges video framgick, att det inte kunde vara ett djur som syntes. Kanterna var raka och rörelserna tydde på att föremålet inte levde. De snabba vågrörelserna visade att föremålet drevs framåt. När föremålet dök uppstod till och med en våg som var av samma typ som den som bildas efter en dykande ubåt.

UPPKLARAT OCH AVSKRIVET

Två och ett halvt år senare avskrev marinen videofenomenet som ett grund. Informationschef Wyn Enqvist på Marinstaben, sa: "Vi har själva sett och filmat grundet och fått fram exakt samma till synes mystiska vinkling av det som vittnet fick. För vår del är fallet uppklarat och avskrivet".

Mikael Gällvinge hade svårt att acceptera marinens förklaring. Ingen hade märkt ut det påstådda grundet. Eller kört på det. Ingen annan hade heller rapporterat det, varken förr eller senare.

Vad tror då Mikael Gällvinge att han såg och filmade på Mysingen? "Man vill ju tro att det var en främmande ubåt, men egentligen vet jag inte vad det var".

Beteckningen "fantomubåt" tillskriver jag Ulf Persson på Expressen, som 1982 presenterade just en sådan. En främmande ubåt som var, "starkare, uthålligare, mindre och smartare än alla andra".

USO och fantomubåt är således två olika beteckningar för ett och samma fenomen. Det fenomen som den svenska marinen först kallade främmande ubåtar, sedan främmande undervattensföremål, och i samband med Karlskronaincidenten 1984, främmande undervattensverksamhet.

INGEN KÄND FARKOST

Rent definitionsmässigt handlade det om ett undervattensföremål som inte kunde identifieras som någon känd farkost, inklusive ubåtar, stora som små, militära som civila forskningsubåtar. De opererade antingen i världshaven eller innanhav, som Medelhavet och Bottenviken. Eller kränkte sjögränser och trängde in i skärgårdar. De observerades också på floder och i älvar, till och med i insjöar. Deras syfte är okänt.

När det gäller Sverige uppträdde inkräktarna (förutom i insjöar och liknande vattendrag) på svenskt territorialvatten, vilket betyder en sjögräns på 12 nautiska mil, eller svenskt inre vatten, det område som finns innanför en linje som är dragen mellan de av kusternas yttersta öar och skär, och vilka inte konstant överspolas av vatten.

Fantomubåten var säkert den mest fantastiska undervattensfarkost som sett dagens ljus. Den var svart eller silvergrå till färgen, men det finns också rapporter om mörkgröna farkoster. Nattetid kunde den lysa punktvis eller vi hela sin längd. Den varierade till formen mellan en "cigarr" och en "valfisk" och det övre skrovet påminde om en konventionell ubåt.

Den hade ibland överbyggnad, ibland inte. Överbyggnaden kunde likna ett ubåtstorn eller en fartygsskorsten och även vara kupolformad, genomskinlig och glasliknande.

Längden varierade starkt. De minsta kunde vara så små som mellan 3-5 meter, medan den större varianten var mellan 10-30 meter. I några undantagsfall fanns längder uppemot 100 meter.

LYFTE FRÅN VATTENYTAN

I undervattensläge hade hydrofoner, sonar och andra tekniska hjälpmedel registrerat att fantomubåten kunde uppnå farter mellan 100-150 knop. I ytläge upp till 200 km i timmen. Fantomubåten kunde också lyfta från vattenytan och ljudlöst flyga rakt upp i luften, med hastigheter som överträffade dåtida jaktplan.

Andra egenskaper var att den i mycket hög fart kunde manövrera genom ytterst trånga passager och på mycket grunt vatten. Den motstod alla undervattensfällor som nät, mineringar, avlyssningsbojar och dylikt och alla typer av bomber, inklusive antiubåtsraketer.

Vilka som bemannade fantomubåtarna, varifrån de egentligen kom och i vilket syfte de kartlade världshaven, innanhav, kustremsor, skärgårdar och andra vattensamlingar, är hittills en gåta som ingen kunnat besvara.

I Sverige har regeringen, och det alldeles oavsett vilket parti som suttit vid makten, alltid hävdat att dåvarande Sovjetunionen låg bakom kränkningarna av svenskt vatten. Det tror man trots att Sovjetunionen inte existerar längre och trots försäkringar om motsatsen från den ryska statsledningen.

TOPPHEMLIG ORGANISATION

Det har idag gått så långt, att den f.d. försvarsministern Anders Björk (här till höger) på fullt allvar spekulerade i en topphemlig militär organisation i Ryssland, som skulle ha skickat spionubåtar mot Sverige utan att de politiska ledarna kände till det.

Några trovärdiga bevis för detta har man dock aldrig lyckats prestera, bara ett antal bottenspår som kan ha gjorts av praktiskt taget vad som helst; inspelade undervattensljud bestående av diffusa "ping" och susningar; och visuella observationer av ögonvittnen vars iakttagelser snarare talar emot att det varit främmande makt.

Obestridligt är det förstås att Sovjetuionens ubåt 137 gick på grund i Karlskronas yttre skärgård 1981. Vad vi däremot aldrig fått veta och kanske inte ens klarat att utröna, är om ubåt 137 spionerade på Sverige eller bara strök för nära, felnavigerade in på svenskt vatten och upp på grund.

Spionageteorier och rädsla för krigsförberedelser till trots, så visar två händelser från 60-talet, att fantomubåtar är ett fenomen helt i en klass för sig.

Tid: Hösten 1961. Plats: Rakt över den 8.385 meter djupa Puerto Rico-graven, (betecknad som jordens näst djupaste gravsänka), utanför Puerto Rico i Atlanten.
Fem jagare, åtta kryssare och ett hemligt antal ubåtar deltog i en stor flottövning som kommenderades från hangarfartyget Wasp.

Pueto Rico-graven i Atlanten ligger inom den s k Bermudatriangeln, där flygplan och fartyg men i synnerhet fartyg, försvunnit i mer än hundra år och teorierna inkluderat att det finns intelligenser i djupet som ligger bakom försvinnandena. Illustration: NOAA, Copyright 2010.

Ubåtarna övade en procedur kallad "Silent running", som gick ut på att de i skydd av sin tystnad skulle försöka lura ubåtsjägarna även sedan de blivit upptäckta.

Jakten på den ubåt som för tillfället utsetts till "främmande" pågick som bäst när en sonaroperatör rapporterade till Wasp, att en av ubåtarna brutit sin formering och jagade ett oidentifierat undervattensföremål. Sonaroperatören konstaterade förbluffad, att fantomubåten drevs med en enda propeller till en fart av 150 knop!

Jakten på den okända undervattensfarkosten fortsatte i fyra dagar. Den förstummade amerikanarna med att i "snabba, eleganta svängar manövrera på ett djup av drygt 5.000 meter", för att slutligen försvinna oidentifierad.

Tid: Den 27 januari 1962. Plats: Nära Sandwichgraven (jordens djupaste gravsänka, över 9 km) i Weddelhavet utanför Västantarktis och nära den yttersta gränsen för packisens maximala utbredning.

En isbrytare från den amerikanska flottan assisterade en stor argentinsk flotteskader som utförde ett arktiskt forskningsprogram kallat "Operation Djupfrysning". Klockan var 15.22 på eftermiddagen, lokal tid, då besättningen plötsligt hörde "ett dånande och brakande ljud" utifrån packisens väldiga vidder.

I nästa ögonblick flög en märklig farkost upp ur Weddelhavet, genom sju meter tjock is! En cirka tio meter lång, "silverglänsande och ubåtsliknande farkost", steg mot skyn och försvann utom synhåll. Enorma isblock kastades vida omkring och upp ur hålet sprutade en 40 meter hög vattenkaskad.

Weddelhavet utanför Västantarktis är ett ännu outforskat hav, men inom de närmaste åren kommer både USA och andra länder att borra efter olja, och då om inte förr får man kanske även reda på...

Trots dessa häpnansväckande mysterier är undervattensteknologin mera avancerad än de flesta av oss någonsin kunnat drömma om, det fann jag när jag skrev boken och fick möjlighet att intervjua militärer som trots tystnadsplikten berättade saker och ting för mig som både var klassificerat hemliga och mörkades för både media och allmänheten.

FANTOMUBÅTARNA 2:
DEN OKÄNDA UNDERVATTENSTEKNOLOGIN

Det är en spridd missuppfattning att den svenska marinen skulle ha varit totalt ovetande om den undervattensteknologi som funnits och sannolikt finns än, snarare är det massmedia som är det och därför har den breda allmänheten inte känt till den.

Ubåtens historia börjar redan under det amerikanska frihetskriget 1775, när David Bushnell byggde "Turtle".

Svensken Nordenfelt byggde åren 1881-88 fyra på sin tid mycket berömda ubåtar med ångackumulator för undervattensgång. Hans konstruktion från 1885 var en av de första miniubåtarna i världen, byggd hos Bolinders i Stockholm.

Den italienska flottan presenterade en riktig miniubåtsversion år 1912, då två stycken 5.4 meter långa undervattensfarkoster byggdes till försvaret av Venedig. Under första världskriget byggde italienarna ytterligare tolv miniubåtar för sitt hamnförsvar.

TYSKARNA KOM IKAPP

Även om tyskarna var senare än andra större sjömakter när det gällde att skaffa ubåtar, var det tyskarna som först introducerade råoljemotorn och senare dieselmotorn. Under första världskriget var de ikapp och byggde inte mindre än 766 ubåtar.

Deras mest framgångsrika var minifarkoster av typen XXVIIB Seehund (här till höger). De var 12 meter långa och drevs med en diesel-elektrisk motor, hade extra bränsletankar och en operationsradie på 500 sjömil, vid sju knop. Ett tappsvängt roder gjorde dem extremt manöverdugliga och fällda sjunkbomber kastade dem åt sidan utan att sänka dem.

Italienarna, som alltid varit långt framme när det gäller ubåtar, lanserade redan 1935 en "Siluro de Lenta Corsa" eller långsamtgående torped".

EN MAXFART AV 4 KNOP

Den var lika lång som en normal 21-tumstorped och hade 300 kilo sprängämnen i fören.Farkosten (här till höger) nådde en maxfart av 4 knop under lika många timmar och dess aktionsradie var ca 35 km. Piloten satt grensle över den, bakom en skärm i brösthöjd, på vilken man fäst en djupmätare, kompass och en klocka.

1942 kom engelsmännen med vad de kallade "Jeeps" eller "Chariots" (bilden här nedan), en slags submarina cabrioleter. De var cylindriska med ett roder, hydroplan och propeller vid en avsmalnande stjärt.

Brittiska "Jeeps" och "Chariots" kunde ta två dykare som satt grensle över farkosten som på bilden ovan.

Den ryska undervattensteknologin blomstrade under tiden i hemlighet, enligt en viss Viktor Suvorov, avhoppad GRU-major från den sovjetiska generalstabens underrättelsetjänst.

Suvorov påstod att man redan 1939 hade en revolutionerande farkost vid namn M-400. En blandning av en ubåt och en motortorpedbåt. Den kunde stanna lång tid under vattnet.

KUNDE DYKA OCH ANFALLA

Den skulle också kunna avancera mot fienden med hög hastighet som en motortorpedbåt, för att sedan dyka och anfalla som en riktig ubåt.

"Otroligt och helt osannolikt", kommenderade konstruktören och uppfinnaren Arne Andrén i Växjö. Anledningen var att Arne hade ett patent på just en sådan farkost. Det fick han 1970 och bakom patentnummer 360614 döljer sig vad han kallade "En nedsänkbar vapenplattform".

Patent 360614 beskriver en liten, på ytan snabb farkost som lätt kan gömma sig under vattnet. Den skulle enligt Arne Andrén vara perfekt för att försvara den svenska kusten med vid en eventuell invasion.

"Jag fick idén till den redan 1969", berättade Arne, en då f d verkmästare på Karlskronavarvet. "Kortfattat kan man beskriva den som en kula på två flytkroppar och bemanningen i den sfäriska kulan blev ett par man tillsammans med mycket avancerad elektronik".

BYGGDE ARBETSMODELL

Patentet beviljades 1970. Karlskronavarvet tecknade ett kontrakt om nyttjanderätten och samtidigt började man bygga en arbetsmodell, som stod klar efter sex månader och som länge kunde beskådas på marinmuseet i Karlskrona.

I övervattensläge drevs farkosten med två motorer och stråldrift, alltså två turbiner som sprutar vatten. En möjlig toppfart var ca 25 knop.

Framdrivningsalternativet hade den fördelen, att flytkropparna snabbt kunde tömmas på vatten när farkosten skulle upp till ytan efter ett undervattensläge. En snabb start och planing blev följden. Så snart flytkropparna var tömda, kopplade automatiken om vattenintagen.

"När den ska ner i u-läge är det bara att öppna ventilerna på flytkroppen, så sjunker farkosten snabbt jäms med ytan", förklarade Arne Andrén. "Nästa steg blir att släppa in vatten i två andra tankar som finns i själva kulan, mittsektionen. De fungerar som en slags "hissmotor". Med hjälp av tryckluft töms de när man stiger uppåt igen".

TVÅ FISHEYE-OBJEKTIV

Framdrivningen under ytan var tänkt att ske med hjälp av batteridrivna propellrar, precis som på en ubåt. I fören kunde en boj utlösas. Den innehöll två fisheye-objektiv riktade åt var sitt håll. Objektiven var kopplade till manöverplatsen inne i kulan. Med hjälp av bojen kunde besättningen i uläge se, vad som hände på ytan och i luften. Bojen var försedd med strålkastare, som även gjorde det möjligt att använda den nere i djupet.

Som beväpning kunde farkosten utrustas med målsökande robotar, minor eller luftrobotar i tryckfasta behållare.

Marinen visade inte något som helst intresse för den fantastiska hybridfarkosten och anledningen till det var att man börjat snegla på SDV: Swimmer Delivery Vehiocle, som fanns i två typer, den våta och den torra.

Båda hade samma syfte. Att avlämna en dykare vid sitt mål och bära med sig en last om dykaren inte klarade av ensam.

EN "VÅT" FARKOST

Definitionsmässigt betydde en "våt" farkost att dykaren och kontrollerna omgavs av vatten. Storleken varierade mellan grundutrustningen för en till två man, till större farkoster som tog fyra till sex man.

Dykaren låg på, i eller satt grensle över farkosten medan den färdades genom vattnet, Han bar grodmansdräkt och andades i ett slutet system som inte gav ifrån sig några avslöjande bubblor.

En SDV hade en operations
radie av minst 200 nautiska mil och en toppfart av tio knop. Den hade 400 timmars livslängd, reservtiden oräknad, och kunde operera 44 timmar i sträck i målområdet.

Operationsdjupet var 150 meter, medan en moderubåt kunde ta ner den till 390 meter. Med en besättning på två man kunde den ta en last på 900 kilo, och varje dykare kunde ha en stridspackning som vägde 113 kilo.

Jugoslaviska varv hade specialiserat sig på en nygammal typ av dykfarkoster som kallades "Mala" (liten); R1 pch R2 för en respektive två mans besättning och var en modernare version av engelsmännens submarina cabrioleter från 1942.

UNDERVATTENSMOPEDER

Till kundkretsen hörde ryssar och libyer, men farkosterna, som också kallades undervattensmopeder eller undervattensskotrar, hade också köpts in av den svenska marinen.

Subskimmer (här till höger) var en annan fantastisk SDV-farkost. På mindre än en minut förvandlades den fem meter långa och 800 kilo tunga ytfarkosten till en undervattensfarkost som i uläge drevs framåt med två elmotorer i en halv knop. Batterierna räckte i uläge i upp till sex timmar.

Subskimmer kunde ta fyra dykare med begränsad utrustning och hade i ytläge en räckvidd på ca 100 nautiska mil, med en fart av 25 knop. Den 85 hästkrafter starka motorn var innesluten i en vattentät, tryckreglerad kåpa och dess avgasrör stängdes automatiskt vid dykning.

"SUBSKIMMER"

Britterna som byggt "Subskimmer", hade också tagit fram ett mycket användbart och anpassningsbart, slutet syresystem kallat "Oxymagnum" som enligt tillverkaren hade en livslängd på upp till sex timmar. Kombinationen SDV-Oxymagnum skulle medge en dykare tt gå in i ett målområde trots rådande krig och ge honom uthållighet utöver det vanliga.

Ryska LVT fanns av olika modeller var vid den här tiden. Många var konstruerade av glasfiber och icke järnhaltiga material, för att minimera akustiska och magnetiska ljudsignaler. De hade datoriserade navigationssystem, sonar som upptäckte hinder och ett söksystem för att hitta en moderubåt.

Amerikanarna använde dem som landstigningsfartyg medan ryssarna alltså testade olika hamndjup och blir vi en dag invaderade av dem, kommer de att kunna rulla rakt in i Norrköping!

Amfibiegående stridsvagnar av den här typen användes av ryssarna för att undersöka hamndjupen och har åtminstone vid ett tillfälle setts i Pampushamnen i Norrköping.

En annan undervattensfarkost var obemannad och fjärrmanövrerad. Den var främst avsedd för patrullering, minswökning och offensiva attackuppdrag och i facklitteraturen kallades de för "Remotely Operated Vehicles" (ROV).

OBEMANNAD UBÅT

Enligt Viktor Suvorov hade ryska Spetsnaz sådana farkoster till sitt förfogande och han uppgav att en mycket liten, obemannad typ kallades för ZVUK. Suvorov berättade:

"Den obemannade ubåten kan tränga in dit ingen kapten på ett vantligt fartyg vågar gå och erövrar fienden en sådan ubåt skulle det få lika stora politiska konsekvenser, som om en bemannad sovjetisk ubåt fångades inne på främmande vatten".

Det här amerikanska s k skenhålet kan både användas i luften och under vattnet. Amerikanarna tror att ryssarna länge haft likadana och ett sådant som jagades i Karlskrona på 90-talet, flög också iväg"som en helikopter".
Foto: US Navy, Copyright 2010.

Försvarets forskningsanstalt FOA, var medvetna om UVS, som av den svenska marinen kallades skenmål. De kunde vara mellan en och som mest sju meter långa och en halv meter breda. I nosen satt mikrofoner avsedda att lura bl a våra helikoptrar.

När helikoptern sänkte ned en hydrofon i vattnet sändes också ett ping-ljud. Om detta träffade skenmålets mikrofon fördes det vidare upp till en förstärkare, till dess aktre del.

FÖRSTORADE EKOT

Där sändes det förstärkta ljudet ut och upp mot vattenytan. Det förstorade ekot gjorde att en helikopterpilot tolkade ljudet som om det kom från en verklig ubåt.

Skenmålet kunde också sända ut egna ljud, som liknade verkligt motorbuller.

Aktionsradien låg på 20 kilometer, det maximala för en torped. Det kunde betyda att den verkliga ubåten, som marinen kanske just då letade efter, befann sig en bra bit utanför sökområdet, ör att studera det kaos som skenmålet orsakat.

Idag patrulleras både sjögränserna och världshaven av SGU: SAtellie Guided Underwater Robots.

Den obemannade undervattensroboten är 10-11 meter lång och 1.8 meter bred. Den kan operera lika djupt som vilken ubåt som helst, klarar sig i två månader och är programmerad att attackera fartyg när dessa anlöper hamn.

KUNDE RAMMA FIENDEN

Med en fart av tolv knop har SPUR en räckvidd av 2.000 nautiska mil. I målområdet kan farkosten nå en fart av 50 knop och attackera med torpeder eller, om så krävs, ramma fienden.

FANTOMUBÅTARNA 3:
DEN TYSTA INVASIONEN

I drygt 1.000 år har vittnen till lands, till sjöss och framför allt sjökaptener och deras besättningsmän, rapporterat om hur märkliga farkoster, som uppvisat förbluffande likheter med dagens fantomubåtar, både till utseendet och uppträdandet, dykt från skyn och ned i havet. I vissa fall har de "störtat" och till synes exploderat. Men utan att lämna det minsta spår efter sig.

När Phoenixlinjens ångfartyg S/S Antilla (här till höger) anlände till New York år 1906 lämnade kapten Fitzgerald en rapport till myndigheterna om att ångaren den 30 oktober passerat genom ett högst märkligt "meteorregn" ca 30 sjömil nordöst om Cape Race på Newfoundlands sydspets.

Förste styrman Viktor E. Spencer, som stått på bryggan när händelsen inträffade, berättade: "Klockan var 16.30 när jag såg tre meteorer falla i havet rakt framför fartyget. En fjärde slog ned omkring tio sjömil längre ut. I samma ögonblick ropade tredje maskinisten, att en jättemeteor rusade ned mot oss om babord. Den gick i sick-sack och liksom vaggade i luften.

PERFEKT DISKUSFORMAD

Den måste ha vägt flera ton och föreföll vara tre-fyra meter i diameter. Det märkligaste var att den var perfekt diskusformad. Den föll i havet knappt 500 meter från fartyget och en vattenkaskad på tolv meter slog upp där den försvann i djupet".

Meteorer som rör sig i sick-sack, vaggar i luften och är "perfekt diskusformade" existerar förstås inte (så här uppträder normalt en meteor, bilden till höger). Den här observationen var bara början på vad som skulle komma, och man kan med fog tala om en "invasion".

Mellan 1909 och 1929 dök "lysande föremål", "torpedformade objekt", "ubåtsliknande farkoster", "flygplan utan vingar" och "jättelika diskusar" från skyn och i framför allt Sydkinesiska havet, Celebessjön mellan Borneo och Filippinerna, Arafurasjön mellan Papua Nya Guinea och Australien och i Berings hav.

På dessa 20 år kom inte mindre än 329 okända föremål neddykande i haven. Det tycks ha varit något speciellt med Cape Race och kanske är det djupet - det är 4.780 meter strax söder om den aktuella sydspetsen - för den 22 juli 1937, radiomeddelade den engelska lastbåten Togimo att tredje styrman E.C. Carroll och flera besättningsmän, sett en "mystisk mångfärgad kula" dyka i havet söder om Cape Race.

"FLYGPLANSLIKNANDE FÖREMÅL"

Den 8 april 1938, meddelade Newcastlefartyget Bortley genom förstestyrman Robert Wake, att man sett ett "flygplansliknande föremål" störta i Nordsjön, tre sjömil framför fartyget, då detta var på ingång till Hartlepool.

"Då det slog i vattnet bröt det plötsligt ut i flammor som lyste upp hela himlen", berättade Wake. "Flammorna försvann snabbt mot tre små ljusfläckar och sedan blev det mörkt igen".

Det hör till,ovanligheterna, men det händer att meteorer flyger parallellt med jordytan innan de viker brant och störtar rakt ned.

Birtley satte full fart mot platsen, men fann vraken vrakgods eller andra tecken på ett haveri.

Drygt sex månader senare radiomeddelade kaptenen på Dieppetrålaren La Barbue, att han sett något han beskrev som ett "mystiskt flygplan" störta i Engelska kanalen, 34 sjömil norr om Dieppe. När trålaren kom till platsen fanns ingenting att se. Både franska och engelska myndigheter undersökte saken, men utan resultat och inget flyg saknades i något av länderna.

DE FANN INGENTING

Den 15 augusti letade räddningsfartyg efter ett nytt "flygplansliknande föremål" som setts störta i Nordsjön utanför Northumberlandskusten. De fann ingenting. Den 22 september sågs ett liknande föremål störta i Nordsjön utanför Lowestoft. Ett räddningsfartyg och en bogserbåt sökte i flera timmar utan resultat.

Dagen därpå radiomeddelade en trålare från franska Boulogne, att ett "flygplansliknande föremål" dykt i havet tre sjömil från Langatte, en by mellan Calais och Cape Gris-Nez. En grundlig undersökning ledde dock ingenstans och inget flyg saknades.

Samma dag såg vittnen ett liknande föremål dyka i Nordsjön fem sjömil från engelska Felixstove. Året därpå, den 14 november 1939, letade kustbevakningsfartyg två gånger efter ett "oidentifierat flygande föremål" som dykt i Engelska kanalen utanför Margarets Bay nära Kent. Man fann som vanligt ingenting.

Främlingarna bakom den tysta invasionen hade sina favoritplatser, för i december 1940 rapporterade ett tiotal personer från Burin Peninsula rakt väster om Cape Race, att de sett ett "flygplansliknande föremål" dyka ner i Atlanten omkring sex sjömil från kusten.

Cape Race på Newfoundland, Kanada. Utanför den här kusten har många av de mystiska föremålen fallit, störtat eller dykt. Foto: Wikipedia Commons, Copyright 2010.

KUPOL- OCH FENUTRUSTAT FÖREMÅL

Sommaren 1942 befann sig två piloter ur australienska RAF på spaningsflygning längs Tasmaniens östkust, när de plötsligt fick syn på ett stort kupolliknande och fenutrustat föremål, som bedömdes vara omkring 50 meter i diameter. Föremålet flög med dem ett stycke innan det vände och dök rakt ner i Stilla havet, försvann under vattenytan och kastade upp en våldsam vattenvirvel efter sig.

Tre år senare var amerikanska arméns transportfartyg Delarof, som lämnat materiel och personal vid en bas på Alaska, på hemväg och hade just passerat Adak, då flera besättningsmän såg ett runt föremål dyka i havet. Det var svart till färgen och cirklade under några minuter över fartyget, innan det ändrade kurs och dök. Det uppskattas ha varit mellan 45 och 75 meter i diameter.

I augusti 1946 såg tre män i en fiskebåt nära kusten av Bohuslän, hur "en glödande projektil" slog ner i Skagerrak. Kort därpå dök ytterligare två projektiler upp och försvann på samma plats som den första. Den 22 i samma månad, störtade något liknande i havet utanför Waterford på Irland. Vattnet på platsen uppges ha "kokat".

"LYSANDE PROJEKTIL"

Måndagen den 6 december 1948 tvingades tågfärjan Starke på resa mellan Odraport i Tyskland och Trelleborg i Sverige, att göra en kraftig gir för att inte rammas av en "lysande projektil". Den dök upp klockan 14.14 nordväst om fartyget, varpå den plötsligt ändrade kurs och dök i Östersjön intill Starke.

Den 1 april 1952, rapporterade kaptenen på tankern S/S Esso Bermuda att ett "flygplansliknande föremål" dykt i Mexikanska golfen omkring 40 sjömil söder om Galveston i Texas.

Sommaren 1954 kallades kapten Jan P. Boshoff, befälhavare på det holländska statsfartyget S/S Groote Beer (här till höger), till bryggan av sin förstestyrman, som upptäckt ett "vinglöst flygplan" som kretsade omkring 16 sjömil utanför New York City på den amerikanska östkusten.

Föremålet, som var gråaktigt till färgen med en ljusare undersida och hade ljusare "fläckar" runt ytterkanterna, girade 60 grader åt sydväst och dök plötsligt i Atlanten.

År 1956 dök "flygplansliknande föremål" i bl a Koreasundet, Bristolkanalen utanför den engelska kusten, och i Karibiska havet utanför Venezuela i Sydamerika.

SENSATIONELL HÄNDELSE

Den 16 februari 1959, publicerade "The Polish Daily", en fri polsk tidning med internationell spridning som på den tiden trycktes i London, en sensationell händelse som bar rubriken: MYSTISK STÅLCYLINDER FALLER I HAVET UTANFÖR GDYNIA.

En god vän i London, radioreportern Antoni Szachnowski, tog omedelbart kontakt med kollegan Konrad Rhode från Gdansk och frilansjournalisten Kazimierz Zaleski från Warsawa.

Dessa fick senare fram följande:

Den 21 januari såg en hamnarbetare och flera andra vittnen hur en "glödande cylinder" föll från skyn och ned i vattnet nära inloppet till Gdynia. Den exakta nedslagsplatsen noterades noga, då vattnet kokade och bubblade i flera minuter efteråt.

Händelsen publicerades i alla ledande dagstidningar och en av dessa, "Wiecnor Wybrzeza" (Kustposten), berättade att sökandet efter föremålet utfördes av ett team djupdykare från den polska marinen.

Det tog lång tid, men till slut hittade man föremålet. "Stålcylindern" cirkulerade mellan marinens laboratorium i Gdynia och Polytekniska institutionen i Gdansk för olika tester.

"SPECIALUTRUSTNING"

Officerare som tipsade tidningarna om att sökandet återupptagits, hotades med avsked. Exakt vad man letade efter ville ingen uttala sig om, men när vädret i området blev bättre skulle man återvända med "specialutrustning".

Snart började ett fantastiskt rykte cirkulera. Uppgifterna gick ut på att en patrullbåt från Kustbevakningen funnit en "underlig varelse" som vacklat omkring ensam på stranden, alldeles intill den plats där "stålcylindern" fallit i Östersjön.

Varelsen kunde uppenbarligen inte tala något känt språk och bar en mycket märklig dräkt. Håret och delar av ansiktet var svårt brända.

Varelsen skickades till kliniken för medicinsk akademi i Gdansk. Där kunde man till en början inte få upp dräkten, som saknade knappar och dragkedja, eller andra sömmar. Då materialet till och med motstod en plåtsax, fick man öppna det overalliknande plagget med specialverktyg.

Den läkare som undersökte främlingen fann att strukturen på de inre organen hade så många märkliga motsatser till en människa, att han bestämde att främlingen inte var från jorden. Främlingen hade fler fingrar på händerna och tår på fötterna, än vi människor och blodomloppet var helt annorlunda.

LOSSADE ETT ARMBAND

Främlingen kunde uppenbarligen hållas vid liv till att börja med, men när läkarna lossade ett slags armband runt högra armen, avled främlingen omedelbart.

Varelsen sades ha transporterats till Sovjetunionen för obduktion och ingående analyser. Trots att händelsen skulle ha förblivit en hemlighet, läckte den ut genom familjerna till de läkare som varit inblandade i undersökningen av varelsen.

Visst låter det som science fiction, men jag har ingen anledning att tro att radioreportern Antoni Szachnowski skulle ha försökt föra mig och så många andra bakom ljuset. Om han själv fallit offer för en bluff är naturligtvis omöjligt att veta. De neddykande, fallande eller störtande föremålen bör ju i alla händelser ha varit bemannade.

Cylindrar och projektiler fortsatte att falla, störta och mystifiera oss, som nästa rapport visar:

En blek måne sken över det snöklädda Skomsvoll vid Namsenfjorden, 15 mil norr om norska Trondheim i december samma år och snön knarrade under fötterna på lantbrukaren Lorentz Johnson, när han gick från garaget till boningshuset. Han var sliten och trött efter en lång och kall arbetsdag och tänkte mest på hur skönt det skulle bli att få komma in i husvärmen igen.

"BUSSLIKNANDE FÖREMÅL"

Klockan var omkring 22, då han plötsligt fick syn på ett "bussliknande föremål" som kom ljudlöst glidande genom luften österifrån. Det höll en uppskattad fart av 150 km i timmen och Johnsons första tanke var ett passagerarflygplan. Det saknade dock både vingar och navigationsljus. Längs flygkroppen fanns antydningar till fönster och konturerna avtecknade sig klart.

Nära Sundsraasa, sex-su km ut över fjorden, steg det till ca 50 meters höjd och doldes för ett ögonblick av moln.

Sekunderna senare hördes en kraftig, dov explosion. När föremålet blev synligt rämnade det på mitten. Tre eller fyra avlånga föremål föll ut ur den bukliknande flygkroppen, innan hela den märkliga farkosten störtade och försvann ner i Namsenfjordens mörka, djupa vatten.

Lorenz Johnson ringde omedelbart till Vaernes flygstation utanför Trondheim och berättade vad han sett. Men där hade man inte fått in något på radar och inget flygplan saknades.

På 60-talet återvände de flygplansliknande föremålen till Nordsjön, nu med en stor, märklig stjärtfena, ibland betydligt framflyttad på själva kroppen, så att den påminde vittnena om tornet på en ubåt.

STOR STJÄRTFENA

Den 7 juli 1961, rapporterade besättningen på en lotsbåt om ett "flygplansliknande föremål" med ovanligt stor stjärtfena, som dykt ned i Nordsjön omkring sex sjömil från Walton-on-Naze i Essex. Ett stort räddningspådrag fann ingenting och inget flygplan saknades.

Den 22 november 1963, anlände kolfartyget Thrift från Aberdeen, till Blyth, åtta timmar försenat efter ett resultatlöst sökande utanför Girdle Nest där ett "mystiskt flygplan" setts dyka i Nordsjön.

Thrift hade stävat söderut mot Blyth när man strax före klockan 18, den 20 november, observerat ett "rödlysande flygplan utan vingar" som passerade fartyget på 500-600 meters avstånd. Det hade flugit på bara fem-sex meters höjd över vattenytan när det plötsligt försvann rakt ner, omkring två sjömil akterut.

Kapten John Murray slog larm via Stonehavens radio och vände sitt fartyg i riktning mot nedslagsplatsen. Thrift hade två radarkontakter med något på ytan, men när fartyget kom inom synhåll försvann det.

Man sökte i tre timmar, assisterade av räddningsfartyg från Aberdeen och Gourdon, ett Shackletonplan från RAF-basen i Kinross, som släppte nödbloss i sökområdet, och ett BP-fartyg. Men man fann ingenting.

FULLKOMLIGT LJUDLÖST

Den 15 februari 1965, kraschade ett "spökflygplan" i Bristolkanalen, två sjömil från Minehead i Keltiska havet. Det "ovanliga flygplanet" bevittnades av många innan det nådde kanalen och det sas allmänt att det var något "abnormt" med det. Flera vittnen berättade att det omgavs av en slags dimma och att det var fullkomligt ljudlöst.

Ett räddningspådrag till sjöss och i luften fann som vanligt inte ett spår av farkosten.

Fram till mitten av 60-talet hade ett 30-tal "flygplansliknande föremål" dykt, störtat eller fallit ned i Nordsjön och kringliggande farvatten, de flesta nära Storbritannien, några i Engelska kanalen och nära den franska kusten.

Än en gång bytte fenomenet sedan geografiskt läge och nu invaderades farvattnen runt Sydamerika. Här dök farkosterna inte bara ned i vattnet, utan sågs också flyga upp ur det.

I loggboken på det norska fartyget TT Jawesta dokumenterade man att man klockan 21.52 den 6 juli 1965, under passage mellan Venezuela och Dominikanska republiken i Karibiska havet, från bryggan bevittnat hur ett lysande föremål flög norrut.

INGEN RAKET ELLER METEOR

Kapten Harald A. Trovik larmades av skeppstelefonen och skrev senare i en rapport till Geofysiska Institutet i Bergen i Norge, att "Jag kan med hundraprocentig säkerhet säga, att det vi såg inte var ett flygplan av konventionell typ, ingen raket eller meteor".

Rapporten fortsätter: "Dess fart var fruktansvärd och observationstiden därför bara omkring 30 sekunder. Det gjorde plötsliga kursändringar och flög sedan i nord-sydlig riktning. Trots att det var ganska nära fartyget kunde vi inte höra något ljud ifrån det. Utkiken på babord, matrosen Hernandez Ambrosio, såg det komma upp ur havet, innan det ändrade kurs emot oss. Styrmannen på bryggan, Narciso Guillen, såg föremålet passera fartyget och på poppen sågs det också av matrosen Juan Hernandez och mässpojken Ignacio Suarez. Deras iakttagelser stämmer med mina egna".

Klockan 17.45 på kvällen den 16 mars 1966, hände följande: Ett kritvitt, äggformat föremål kom sakta flygande nära Cagarras Island i Arguipelago de Abrohos, omkring 80 mil norr om Rio de Janeiro i Brasilien, när det plötsligt kraschade och exploderade.

"FALLSKÄRMSLIKNANDE"

Händelsen bevittnades av ett antal personer på Arpoader Beach, som berättade att "ett mindre, fallskärmsliknande föremål dalade ner i havet och försvann". Den brasilianska kustbevakningen fann ingenting.

Klockan 16 på kvällen två dagar senare, gick Carlos Corosan längs en enslig strand omkring 15 km norr om Descade, söder om San Jorge-golfen i Argentina, när han plötsligt fick syn på ett stort "cigarrformat föremål" utan vingar.

Föremålet var knappt 50 meter ut till sjöss. Det hade en längd av 18-20 meter och föreföll metalliskt när det reflekterades av den nedgående solen. Det var gråsvart och slätt, hade inga synliga beteckningar, fönster eller utstickande delar. Grå rök puffade ur dess akterparti.

Plötsligt stannade det upp och släppte ut svart rök. Corosan, som vid det här laget förstod att det inte var någon vanlig flygfarkost han observerade, tog skydd. Föremålet hängde nu stilla omkring 12 meter över vattenytan. Det började snurra och vibrerade kraftigt. Surrandet följdes av en mindre explosion och sedan höjde sig farkosten sakta uppåt, flög ryckigt och ostadigt mot nord-nordöst och vaggade sakta.

FÖRSVANN I DJUPET

Corosan, som lämnat sitt skydd och var på väg hem för att rapportera det inträffade till myndigheterna, hörde i nästa ögonblick en ännu kraftigare explosion, som följdes av ett skarpt vinande. Han vände sig om lagom för att se föremålet krascha i havet. Det försvann rakt ner i djupet och sedan Corosan väntat i drygt en timme för att se om det fanns överlevande, rapporterade han händelsen till myndigheterna.

Marinfartyg skickades till området och letade i drygt en vecka, men utan resultat.

Den 4 augusti 1967, satt Dr. Hugo Yepez och fiskade från sin båt i Arrecife golfen i Karibiska havet utanför Venezuela, när ett "gråblått, ubåtsliknande föremål" plötsligt flög upp ur vattnet bara omkring hundra meter ifrån honom.

"Farkosten var 10-12 meter lång och hade ett kupolformat torn mitt på kroppen", berättade Dr. Yepez. "Jag vet att det låter vansinnigt, men det var en flygande ubåt jag såg!".

Tre veckor senare stod Ruben Norato på stranden till Catia La Mar i Venezuela, när han plötsligt såg hur vattnet ute i Karibiska havet började gå i onormala vågor. I nästa ögonblick flög tre "diskusformade föremål" upp ur djupet och försvann utom synhåll.

BAS PÅ BOTTEN

Första veckan i maj 1968 sågs vid olika tillfällen hur inte mindre än fem "diskusformade föremål" dök i Karibiska havet utanför Arrecife i Venezuela och människor som bor i området uppgavs vara säkra på, "att de gåtfulla inkräktarna har en bas på botten av havet här ute".

På 70-talet återvände de till skandinaviska farvatten igen och den första rapporten kommer från Norge:

Klockan 23.15 på kvällen den 4 juli 1972, hade Erling Bakke med fru och några bekanta, samlats i parets sommarstuga sydväst om Brannöya i Lyngenfjorden, en arm till den stora Namsenfjorden (där ett "bussliknande" föremål störtade 1959). Man hade just avslutat ett parti kort och fru Bakke gick bort till fönstret och tittade ut i den ljusa sommarnatten.

"Plötsligt ropade hon till mig att komma och titta", berättade Erling Bakke vid en intervju om händelsen. "Vad jag fick se var en säregen farkost som rörde sig med minst 100 km i timmen över vattenytan och på omkring 300 till 500 meters avstånd från land. Först trodde jag att det var en racerbåt, men jag frågade mig vem som vågade hålla så hög fart mellan Gåsöya och Brännöya, ett vatten som vimlar av farliga grynnor".

MÄRKLIG FART

In i det längsta trodde man på en racerbåt, då färdriktningen mot Lyngenfjorden och staden Bangsund, stämde med den färdriktning som fritidsbåtarna brukade ta. "Det märkliga var den fruktansvärda farten mellan öarna, för mer än en oförsiktig fritidsbåt har gått på grund just där".

Då hände något fullkomligt oväntat. Farkosten lyfte från vattenytan och steg i 45 graders vinkel snabbt upp i luften! På bara ett ögonblick var den försvunnen.

Kapten Bakke beskrev farkosten som något oval till formen med en kupolliknande kabin på översidan och helt svart till färgen. Den var ca 7.5 meter lång och två meter hög.

Klockan 18.15 på kvällen den 6 januari 1974, blev Norvall Standal och sonen Store vittnen till hur ett "orangerödlysande föremål" kom flygande på låg höjd över den närbelägna Hjörundfjorden i Möre och Romsdal på den norska västkusten.

SVÄVADE ÖVER FJORDEN

Föremålet stannade upp och svävade rakt över fjorden. Det lyste så starkt, att de båda vittnena kunde se konturerna av fjällsidan på Molaup och Strandaböen. "Ett tag trodde jag det var en stuga på Molaupen som fattat eld, så starkt lyste det", berättade Norvall Standal. Så småningom mattades skenet och sänkte sig ner på vattnet, där det slockade omkring 18.20.

En timme senare såg vittnen i Dykorn nära Storfjorden hur ett "ubåtsliknande föremål" sakta rörde sig ut från Yttre Hjörungfjorden.

Drygt en månad senare, vid 22-30-tiden på kvällen den 7 februari, såg Kerstin Jönsson och hennes 15-årige son Mats, hur ett "diskusformat föremål" flög upp ur Kattegatt utanför Varbergskusten.

"Vi har tio meter fönster med utsikt över havet och såg det därför mycket tydligt", berättade Kerstin Jönsson. "Det påminde om en raketstart på Cape Kennedy och det kom upp ur vattnet med ett sken inunder sig.

Farkosten var silveraktig på undersidan och nästan svart på ovansidan. När skenet slocknat bolmade svart rök ut istället och efter att ha svävat en stund stilla i luften, satte farkosten kurs snett uppåt och försvann med hög fart".

VÄRNPLIKTIGA OBSERVATÖRER

Klockan var exakt 20.10 på kvällen den 23 augfusti 1978, och i radartornet på Tofta skjutfält omkring två mil sydväst om Visby på Gotland, stod de båda värnpliktiga observatörerna Kenneth Kurkiaho och Kenneth Berg.

Deras uppgift under LV-2:s pågående skjutövning, var att med batterikikare och radar spana ut över havet och varna eventuella båtar för skjutzonen. Solen hade gått ned för drygt en timme sedan, vädret var klart och sikten mycket god. De båda observatörerna upptäckte föremålet samtidigt och Kenneth Kurkiaho berättade efteråt:

"Först såg vi det med blotta ögat, sedan i kikaren. Det var enormt stort och befann sig relativt långt bort och på en höjd av 1.500 meter. Det låg stilla i luften och lyste med ett vitt sken. Föremålet dalade sedan sakta ned mot vattnet. Det befann sig då drygt sex landmil ifrån oss, vilket betyder strax norr om Ölands norra udde och radarekot ifrån det var lika stort som från ett handelsfartyg på ca två mils avstånd".

Kenneth Berg larmade sin närmaste chef, fanjunkare Lars Olowsson. Han kunde konstatera att föremålet befann sig några distansminuter från det småländska fastlandet.

KRAFTIGT RADAREKO

"Det var det kraftigaste radareko jag någonsin sett från ett föremål", sa fanjunkare Olowsson. Han larmade omedelbart högre chefer och kustbevakningen, men innan fartyg och flygplan hann undersöka saken, sänkte sig jätteföremålet ned i djupet och försvann!

Efteråt försökte militärområdesbefälhavaren för östra militärområdet, förklara föremålet som "delar av en söndrad satellit". Flygvapnets experter i Stockholm hade en annan förklaring: det var Ölands norra udde man fått in på radar. "Mörkläggningsförsök", ansåg vittnena.

Det finns närmare 900 rapporter om neddykande föremål i världens alla hav med tillhörande bihav, vikar, sund, fjordar och passager, från tiden kring förra sekelskiftet och fram till i början av 90-talet. Dessa tysta invasion är till största delen glömd, förträngd, mörklagd och aldrig tidigare presenterad.

Världens makthavare och militära myndigheter har gjort allt för att tiga ihjäl fenomenet och låtsas som om det inte existerar. Men främlingarna, eller inkräktarna om man så vill, gör sig ständigt påminda och parallellt med deras ankomst visar de samtidigt upp, vilken oerhört avancerad teknik de besitter.

Kommer vid nästa uppdatering om ca 1.5 vecka:

DEL 4) DE GÄCKANDE INKRÄKTARNA: Efter att ha invaderat världshaven gick de främmande undervattensfarkosterna upp i ytläge, började närgånget att förfölja och till synesa studera våra övervattensfartyg och skapade stor oro i en rad av världens länder.