"Hon kan morra och skälla lite när ni kommer, men hon vill bara vara duktig. Strunta i henne och var framför allt inte rädda, då händer nämligen ingenting alls", sa Börje Lindén lite smått generad. Hans lejonhund skällde och morrade i 30 minuter. Dreglade och visade tänderna. Spände ögonen i oss och försökte se så mordisk ut som möjligt...

Redan när vi ringde på började Tamara att morra. När vi sedan klev in, på hennes territorium märk väl, spände hon ögonen i oss. Sedan ökade det morrande ljudet och nu kom det långt nerifrån strupen.


Hon dreglade. Visade två rader av stora, vita tänder. Vi tog av oss ytterkläderna alla tre. Emelie och Christoffer stod upp, men jag satt ner. Trött som jag är efter alla år som monsterjägare (något vi sysslade med förr om ni minns).

Vi hade inte bara trängt in på Tamaras territorium. Vi hotade husse och matte med. Eller...? Nej, det upptäckte Tamara snart att vi inte gjorde.

FÖREDÖMLIGT SMALA

Men hon ville fortfarande ta en tugga. Särskilt av mig. Tjockisen. Emelie och Christoffer var/är föredömligt smala och ner till deras vikt kommer jag aldrig, hur gärna jag än vill.

Börje Lindén sa: "Såja, Tamara, såja... dom får vara här ser du, det är OK, det är OK". Lejonhunden såg vädjande på sin husse. Bara en liten bit? Snälla? "Neej, Tamara, var en snäll flicka nu, inget bitande...".


Det luktade säkert surt fläsk om mig, så rädd var jag... Nej, nu skojar jag. Jag har faktiskt mött värre bestar än Tamara. Och hon var förresten igen best heller, snarare en bästis.

SÅG OGILLANDE PÅ MIG

Hustrun Margot satte sig i finsoffan. Tamara hoppade upp och lade sig tätt inpå. Jag satte mig på motsatta sidan, längst ut på kanten. Där kan du sitta ditt fläskberg, tänkte säkert lejonhunden och såg ogillande på mig.

Tänk så gott det hade varit med en skinkbit...

Intervjun började och Emelie filmade för glatta livet. Lika orädd som mig. Christoffer stod i ena hörnet och lyste med filmlampan. Han var inte beväpnad, som jag skojade om tidigare, snarare avväpnande.

Jan Sundberg: Hur hamnade Tamara i Motala?


Margot: Av en slump faktiskt. Vi skulle ha köpt en tik av Ulla Sehlin men hon hade inga just då. Så vi letade på nätet, hittade en i Borås och slog till direkt. Då Tamara sedan kom till oss var hon bara fyra veckor gammal.

Jan Sundberg: Vad kostade hunden?

Margot: Tiotusen kronor.

Jan Sundberg: Är det en gosehund eller en vakthund?

Margot: Inget dera, det är vad man kallar en drivande hund eller afrikansk lejonhund. På engelska Rhodesian Ridgeback.

Jan Sundberg: Hur gick det till i Afrika, på den tiden den här hunden jagade lejon?

Margot: Den jagade i flock, ofta tre och tre och ibland ännu fler. Hundarnas syfte var att freda stambyarna, så inget lejon sköts för nöjes skull. Dom drev lejonet mot jägarna, som brassade på och sköt ihjäl det... Men sånt är förbjudet idag och det är ju rätt och riktigt anser jag.

Jan Sundberg: Hur reagerar Tamara om någon av er blir angripna?

Börje: Om vi bråkar på skoj, brottas och så och lattjar lite med varandra, då kommer Tamera direkt. Markerar och skiljer oss åt. Hon slår på "angriparen" med framtassarna. Är man oförberedd ramlar man baklänges. Hon väger ju ändå 40 kilo!


Jan Sundberg: Krävs det särskilt tillstånd att inneha en sådan här hund?

Margot: Nej. Dom här hundarna är visserligen väldigt starka och snabba men farliga är dom inte.

Jan Sundberg: Och till sist då, vad kommer Tamara nu att få när snön lyser vit på taken och kylan håller Motala i ett järngrepp?

Margot: Ett riktigt saftigt köttben, det gillar hon bäst!

Tack och lov för det... När vi skulle gå efter ett par timmar, var ingen gladare än hunden. Fast lite kompisar hade vi allt blivit, Tamara och jag. Och en sak är säker: familjen Lindén är nog tryggast i Motala.

Jag med om jag skärper mig. Jag bor ju trots allt bara ca 100 meter från hunden som en gång i tiden jagade lejon i Afrika och ser lika pigg ut, som sina förfäder.

FAKTA OM TAMARA

ÅLDER: 7 år.
KOSTNAD: 10.000 kronor.
LEVER: Mellan 13 och 15 år.
MAT PER DYGN: 500 gram torrfoder.
FAVORITMAT: Köttbullar, blomkål & broccoli.
FART: 55 km i timmen.
FRÅN 0 TILL 100 METER: Ca 6 sekunder.

FAKTA OM RASEN RHODESIAN RIDGEBACK:

Rhodesian Ridgeback är den enda hundrasen som räknar Sydafrika som hemland. Aveln började i Kapkolonin i Sydafrika, och den ursprungliga standarden skrevs 1922 av F. R. Barnes i Bulawayo, Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och baserades på dalmatinerstandarden.

Rasen räknas som jakthund. I ursprungslandet sägs den ha använts förr vid lejonjakt genom att flera hundar ställde lejonet, tills dess att jägaren fick skott på det.

Den är ovanligt muskulös och substansfull men ändå ett atletiskt och smidigt djur med en ljus till mörk vetefärgad päls som smälter in i vegetationen utan att synas. Med en framtoning likt ett lejon. Detta kamouflage gör att man lätt tappar Ridgebacken ur sin åsyn just i det höga djungelgräset.

Ridgebacken bär fortfarande den unika åsen på ryggen, ett arv från de tuffa små Khoi-Khoi-hundarna som blev avlade med de europeiska mastifferna och blodhundarna.

Mankhöjd: Önskvärd mankhöjd för hanhund är 63-69 cm och för tik 61-66 cm. Vikt: Vikten ligger på mellan 36,5 kilogram (hanhund) och 32 kilogram (tikar).
Intervju, text och fakta om Tamara: JAN SUNDBERG. Filmfotograf och stillbilder: E.H. Ljustekniker: CHRISTOFFER JOHANSSON/SKIVLAGRET. Fakta om hundrasen: SVENSKA WIKIPEDIA. Copyright 2009: ACTIONTALES. Alla Rättigheter förbehålles.
________________________________________________________